För bara tio månader sen svettades jag igenom det här bandets spelning på ett knökat Nefertiti. Det var bland det bästa jag upplevt på en scen och jag var alldeles omtumlad efteråt. Trött och lycklig som om jag själv hade varit med och spelat.

Det här skulle förstås bli något annat. Det visste jag. En stram konsertlokal med sittande publik är något helt väsenskilt jämfört med en klubbig källarscen. Och ni vet hur det blir när ens förväntningar är hissade lite för högt upp i flaggstången.

Ändå satt jag och var rätt djupt konfunderad hela första set. Något hade hänt sen sist. Trumpetaren Goran Kajfes sju man starka band malde på, jobbade fram det ena häftiga groovet efter det andra. Jonas Kullhammar och Ruskträsk delade fronten på varsitt blås, skiftade från allt mellan tvärflöjt och barytonsax. Johan Berthling drev på med elbasen medan Jesper Nordenström brötade med sin orgel och satte kanske tonen lite väl mycket ibland.

Och det var ett tungt mörker över det hela. Skitigt, rått, skorrigt. Ett psykedeliskt tungsväng som drog mer åt rockig funk än afro-bottnad jazz. Ett larmande kollektiv mer än ett snitsigt jazzband. En jämntjock tyngd som verkligen inte bara var av godo.

Efter öppnande Solidarity och Dinner with inner körde de en ny (väl?), lågmält långsam låt vars påtagligt sorgsna ton förstärker den där känslan av svärta – som hade behövt något skirt och ljust som motvikt. Nu kände man sig mest överkörd av det larmande kollektivet på scen.

Andra set var nu lyckligtvis markant både ljusare och luftigare och mer kommunikativt, som det fina stycket som inleddes med gitarrfantomen Andreas Söderström på elegant kinesisk luta – det kinesiska nyåret till ära.

Och när ordinarie set avslutades med låten Subtropics, den som har sång på skivan, då lyfte det äntligen ordentligt och jag återupplevde äntligen den där lyriska och närmast oemotståndliga känslan från sist.