Det är med uppgivenhet och grusade förhoppningar som klimatmötet i Durban just nu pågår. Ingen tror längre på en bred uppgörelse om minskade koldioxidutsläpp. Forskningsrapporter duggar tätt om att den globala uppvärmningen går fortare än tidigare förutspått. Tvågradersmålet som satts för att det anses vara den temperaturgräns under vilken klimatförändringarnas konsekvenser fortfarande är hanterbara för mänskliga samhällen är, enligt många, redan passerat. Under 2010 släppte vi sam­tidigt ut mer koldioxid än någonsin tidigare. Det är – helt enkelt – rätt kört.

Så mycket av den annalkande katastrofen märks dock inte av. Faktumet att människan håller på att förändra villkoren för planeten och kommande generationers fortlevnad ligger numera i ständig medieskugga. Fjärran känns de rubriker som fyllde tidningarna runt 2006, om smältande isar och ökade katastrofhot där varje svensk kändis skulle ge sina bästa råd kring hur man bäst är klimatsmart. ”Klimatförändringarna är gradvisa och tar tid, det är svårt att sitta idag och engagera sig för vad som kommer att hända om 50 år”, som vetenskapsjournalisten Jens Ergon konstaterade i P3:s Brunchrapporten i måndags.

Samma problematik med långsam utveckling finns även i den pågående finanskrisen. Andreas Cervenka på Svenska Dagbladets näringslivsbilaga skrev i förra veckan om att det typiska scenariot i kristider är att man går och väntar på den stora kraschen. Nu sker det i stället så pass långsamt att det är en seglivad utveckling som fortsätter i det tysta. Det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch blir mindre dramatisk när den pågår under flera år.

Varken klimat- eller finanskris kan mäta sig med de katastrofer vi är dramaturgiskt vana vid. En hotande meteor eller ett plötsligt börsfall är begripligt kaos. Den långsamma utvecklingen är mer abstrakt. ”En apokalypsfilm som handlar om att vår hjälte under sin livstid upplever en global temperatursänkning eller -höjning med två grader Celsius är inte särskilt rafflande”, påpekade Hanna Fahl i en krönika i Dagens Nyheter (20111125).

Frånvaron av effektfull dramaturgi leder också till en medieskugga i ett allt snabbare informationssamhälle. Den långsamt stigande havsnivån ger inte särskilt spännande twitteruppdateringar och en direktsändning från de smältande isarna i Arktis är knappast en tittarsuccé. ”Stats­obligationer” är för de flesta ett mer abstrakt begrepp än ”julvärd” och ”Socialdemokraterna”. Såväl klimat- som finanskris är helt enkelt medialt osexiga. Vi väntar på de plötsliga katastroferna medan de samtidigt pågår i det tysta.