Hallå Elisabeth Åsbrink
... journalist och författare, som vann Augustpriset i kategorin årets fackbok med Och i Wienerwald står träden kvar. En bok om Sveriges roll under nazismen.
Hur skulle du beskriva tiden efter boken?
– Den har varit väldigt viktig - framför allt den debatt som har rört faktiska fakta kring Svenska Israelmissionen*. Fakta som inte ens de berörda inom missionen har känt till. Jag tror att bilden av deras verksamhet har blivit mer nyanserad. Många har trott att deras verksamhet har varit rakt igenom god, därför har det varit bra att en annan bild har fått komma fram. Men sen har även diskussionen kring vem som har rätt att skildra tiden under förintelsen varit viktig. Historiker gör inte sitt jobb. Sveriges historia under de här åren är inte vacker, men det är ingen som skriver om detta.
Vad har varit den mest oväntade reaktionen?
– Att det har blivit så lite diskussion kring Ikea och det uttalande av Ingvar Kamprad som jag har med i boken. Om att han fortfarande anser att nationalisten Per Engdahl var en stor tänkare och att han kommer att fortsätta att hålla fast vid det.
Varför är det så viktigt att vi i Sverige gör upp med vår historia under kriget?
– Jag vet inte om man kan göra upp med den. Men man ska se klart på historien. Alla har en plikt att se på vilken tradition som nationen vilar och varifrån vi exempelvis har hämtat idéerna om vår flyktingpolitik. Det finns en klangbotten som inte alls är humanistisk på det sätt som många gärna vill tro. Vi stängde ute judar och romer länge i det här landet.
*Svenska Israelmissionen var en svensk missionsförening som grundades 1875 för att verka för att omvända judar till kristendomen. Under andra världskriget gjorde de insatser för att rädda judar och kristna av judisk börd till Sverige från Österrike. Källa: Wikipedia





































