Hatten av för Hiatt

Det tog åtta år, två månader och elva dagar. Här är min första fullpoängare, framjobbad av en egensinnig 55-årig amerikan vid namn John Hiatt.
Det blir inte bättre än så här. Inte i den här genren. Inte av en ensam man med gitarr.
Veteranen John Hiatt har en fantastisk låtskatt. Det är den ena sidan. Det andra är att han tycks älska den här delen av sitt jobb: att stå på scen, framföra sina låtar, möta sin publik.
I går kväll möttes de båda sidorna i en enhetlig, magisk fullträff.
Hiatt jobbar från första till sista stund och det är så här, naket och avskalat utan ett slamrande band att gömma skavankerna i, som han visar hur bra han är. Med gitarrerna, munspel, på sitt sitt piano och - med sin röst. Frågan är om han sjungit bättre? Visst finns skrovligheten där, det ska den göra, men på scen visar han upp en bredd i registret som sällan hörs på skiva och han har ett tryck, en urkraft i sångernas uttryck som gör att vi tror honom på vartenda ord.
För det är ju det John Hiatt i grunden är, en historieberättare med ursprung i singer/songwriter-traditionen. En man som har något att berätta från sitt liv eller från sina drömmar. Som i låtarna blandar vemod, frustration med ren vardaglig lycka och uttrycker det så musikaliskt, enkelt vackert att man bara tar till sig. Vi får låtar som Cry love, Like your dad did, Drive south och (förstås) Have a little faith (på piano) och det finns ingenting som kan bryta den emotionella kemi som uppstår mellan leverantör och mottagare. Den känslan finns även i mellansnacken, Hiatt tar sig tid, tjötar, och berättar om sådant han slås av nu, som att märka att han åldras, att barnen lämnar hemmet och en ständig av fascination av att äktenskapet håller, allt levererat med värme och några stänk humoristisk svärta.
Det mesta Hiatt ger från scen är mycket bra. Mycket är ruggigt bra. Men inte ens de något svagare, lätt monotona partierna, kan få mig att sänka garden. För det är energin från den tunne, jeansklädde mannen på scen allt för stark - det han gör har sådan styrka och ärlighet att det går rätt in.
Ut från Storan går man med stark känsla av välbefinnande.
Hade jag haft en hatt hade jag lyft den högt.