På Konstmuseet i Göteborg hänger ett av Marie Capaldis konstverk. Tavlorna täcker en kortsida och bryter av mot resten av utställningshallen med sina djupa färger. Motivet är, som så ofta i hennes konstnärskap, de två tvillingdöttrarna. Här är de skildrade i en sjö med mörkt vatten.

Beskrivningen av konstverket intill tavlorna inleds med följande mening: ”Göteborgs konstmuseum, som sedan 2005 har ett uttalat genusperspektiv vid inköp av konst, köpte 2006 in Marie Capaldis triptyk Siljan-Ärtingen-Sjö till samlingarna.” Det är ett märkligt och djupt nedvärderande sätt att beskriva såväl verket som konstnären.

Konstmuseets genusperspektiv är en god ansats. Att arbeta aktivt med jämställdhet innebär att reflektera över exempelvis vilka inköp som man gör och utifrån vilka grundvalar. Kvinnliga konstnärer blir lätt ett undantag i en fortfarande manligt dominerad konstvärld och att låta genusperspektivet genomsyra arbetet kan bryta synen på konsten som primärt manlig. Vad Konstmuseet gör när de väljer att beskriva Capaldis verk genom att stoltsera med sitt genusperspektiv är raka motsatsen.

Det som beskrivningen säger är att Capaldi är ett kvoterat undantagstillstånd. Det handlar inte om kvalitet eller konstnärskap. Hon är kvinna, tillhör en marginaliserad grupp och har således blivit tillskänkt en välgörenhetsplats genom detta. Det är både nedvärderande mot henne och verket, men också kontraproduktivt i jämställdhetsarbetet.

Göteborgs konstmuseum lyckas visa vad som är identitetspolitikens stora problem: Hur lyfter man fram marginaliserade grupper utan att göra dem till undantag, som i förlängningen förstärker normen? Det är något som många institutioner som vill förbättra mångfalden slåss med, men många gör det med bättre resultat och omdöme än vad Konstmuseet gör här.

Det finns några enkla sätt att arbeta med jämställdhet och mångfald, så att normen hamnar under lupp: Att göra jämställdheten till en ständig del av arbetet, inte en särskild liten kvot då man slår sig själv för bröstet över sin medvetenhet. Att arbeta för att alla kön, sexualiteter och etniciteter välkomnas och behandlas på samma sätt, där ingen blir vare sig undantagsfall eller undangömd.

”The first rule about Fight Club is you don’t talk about Fight Club” är en klassisk mening ur Chuck Palahniuks sedermera filmatiserade roman Fight Club. Samma inställning kan appliceras på genuperspektiv. När det blivit en så självklar del av organisationen att det inte behöver nämnas, i synnerhet inte i samband med en konstnärs verk, är då Konstmuseet verkligen arbetar med jämställdhet.