Som verksam inom media- och kulturbranschen i Göteborg känner man lätt att festen alltid pågår någon annanstans. Förhållandet till Stockholms rika klimat av evenemang, möten och arbetsmöjligheter skapar ett slags högstadiekänsla av att inte tillhöra det coola gänget.

För många är det en blandning av lättnad och frustration. Å ena sidan är man verksam i en mindre stad utan samma mediekoncentration och uppskruvade tempo. Här finns stora möjligheter att samarbeta och skapa utifrån tätare relationer kring de aktörer som finns.

Samtidigt är vi en hel del som gynnar SJ med åtskilliga tusenlappar om året, för att ta oss till alla de evenemang och arbetsrelaterade uppgifter som ofrånkomligen befinner sig i Stockholm.

Kanske är det därför som vi Göteborgsbaserade journalister och författare blir lätt barnsliga när Bokmässan drar igång varje år. Vi befinner oss ju på hemmaplan. Det är vi som slipper ta fel i kollektivtrafiken, hamna i tågförseningar eller inte veta var saker ligger.

Framförallt är vi för en gångs skull där allting händer. Så vi skrockar åt journalister som pratar om vilka kläder som ska packas ner och vilken stil de kommer att köra på under paraplyet. Vi vet ju att det där paraplyet kommer blåsa sönder i en regnstorm och inte hjälper en tunn jacka mot sidovindor. Vi ler åt tanken på alla som kommer att betala överpriser i taxin från Centralstationen till Svenska Mässan, den ligger ju bara några spårvagnshållplatser bort.

Att vara Göteborgsbaserad under bokmässan innebär att man också fungerar som informatör åt Västtrafik (”nej, nu tog du åttans spårvagn åt fel håll, du är i Frölunda och inte vid Svenska Mässan”), restaurang- och krogguide, taxitipsare och ambulerande boendemöjlighet.

Vi gör det så gärna. Vi lider förvisso av uppenbara lillebrorskomplex med våra leende suckar åt Stockholmarna som kommer hit och inte förstår spårvagnssystemet (detaljen att ingen i Göteborg heller förstår det utelämnas med fördel). Men samtidigt är det som om vi införlivar myten om oss själva och bär den med stolthet. Förklarar att gummistövlar är ett måste utomhus riktigt regniga dagar. Skämtar om höjning av räkpriserna när resten av landet kommer hit. Pratar om långsamheten i spårvagnstrafiken.

Det är som om vår självbild av att vara en lite hårdare kämpande stad av marginaliserade underdogs blir tydligare när Stockholms mediakår kommer hit.

Samtidigt är vi förmodligen lika många som pustar ut när mässan är över och staden tömts på förlagsmiddagar och tidskriftsmingel igen. Festen pågår återigen någon annanstans. Det är ju, ärligt talat, rätt skönt.