Det är något med hans leende. Hur han skakar på huvudet, säger nej och samtidigt ler. Som om han inte begriper frågan. Det handlar om en markkontakt som sedan länge försvunnit.

I dag är det exakt tio år sedan Dawit Isaak fängslades. Han greps tidigt på morgonen i sitt hem i Asmara. Staten hade börjat frukta Isaaks texter, texter som inte tog allt för givet. När journalisten Donald Boström träffade den eritreanske presidenten Isaias Afewerki häromåret och ställde frågor om Dawit Isaak verkade Afewerki närmast förbluffad. Varför skulle diktaturen frige en fånge? Och så leendet.

Om några veckor är det fem år sedan den ryska journalisten och författaren Anna Politkovskaja mördades i en hiss i Moskva. Politkovskaja var en av den ryska regimens allra hårdaste kritiker. Med en närmast furiös energi (hennes sista texter har en laddning och ett allvar som är omöjligt att ducka för) utmanade hon makten och pekade på dess förljugenhet.

I ett fängelse i Etiopien sitter två svenska journalister fängslade för att de velat ge en motbild, velat ge röst åt människor som resten av världen vänt ryggen. Kanske kommer de att dömas för terrorbrott, att den etiopiska rättssäkerheten är under all kritik har inte minst Amnesty visat i tidigare rapporter.

Tre exempel på vad Bokmässan i grunden handlar om. För utan frihet, utan möjlighet att kunna formulera egna tankar och åsikter försvinner det som ger litteraturen och journalistiken dess kraft och autenticitet. Därför var det en viktig markering när Nobelpristagaren Herta Müller i sitt invigningstal igår pekade på diktaturens effekt på litteraturen. När litteraturen i demokratier kan gå sina egna vägar konstaterade Müller att den i diktaturer inte har några ”andra val än att gå verklighetens galna vägar: omyndigförklaring och dödsskräck finns alltid där. Om man inte skulle skriva om detta, varför skulle man då över huvud taget skriva.”

Spelar det någon roll att påpeka allt detta, att fortsätta ställa krav på förändring? Kommer upprepade aktioner för Dawit Isaak, för de fängslade Etiopiensvenskarna verkligen att kunna spela någon roll? Svaret är enkelt: det finns inget alternativ. Det är avgjort värre för en diktatur som befinner sig i blixtbelysning än en som kan verka i det tysta. Det är avgjort svårare att bedriva skenrättegångar om uppmärksamheten är stor.

Nu försökte Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt få ett möte till stånd med Isaias Afewerki i New York i onsdags. Bra men naturligtvis alldeles för sent. I fallet med Etiopiensvenskarna finns fortfarande tid att agera kraftfullt i det offentliga utan att år hinner passera.