Vad anspelar rubriken ovan på? En roman av Gabriel Garcia Marquez som också blev film. En bra boktitel är som en rubrik. Den öppnar i bästa fall dörren för resten på lockande vis. En riktigt bra titel är däremot en sällsynthet för sådana får sin ära spridd genom omskrivningar i andra publikationer.

En intressant rubrik är ibland som en boktitel och rubriksättare kan därför odla sin egen genre av omdiktningar. Ibland tänkvärd, i andra fall tomt vitsig. I själva verket bor i rubriken en mikrogenre med samma fallhöjd som romanutgivningen i övrigt. Ingen genre är mer läst är titlar och Bokmässan är nu som gjord för smittsam titelspaning.

Den litterära rubriken smeker förstås den litterära självkänslan – några förstår poängen hos en anspelning. Det är lite facil smartness för t h e happy few. I andra fall har återbruket blivit så mekaniskt att förlagan utplånats. Det är särskilt här som konstkulturen och populärkulturen delar säng. Kanske beror det på att nöjet ibland är kort. Somliga kommer mest till titeln.

Alla tiders mest smittsamma titel är förmodligen På spaning efter den tid som flytt. Det är översättaren Gunnel Vallqvists förtjänst att den sprids i ett ständigt plagierat "På spaning efter..." Marcel Prousts påverkan på svensk dagspress är därför inte ringa.

Hur ser den vidare topplistan ut? Sannolikt följer Gabriel Garcia Marquez roman Hundra år av ensamhet som kan bli hundra år av vad som helst. På nordisk bas är annars Peter Hoegs Fröken Smillas känsla för snö genial i sin klara gåtfullhet, även i tö.

Det största genomslaget har ändå filmtitlar. Fyra nyanser av brunt är en allsvensk listetta medan Sånger från andra våningen ligger bra till. De har förvandlats till svenska kulturfraser. Det viktiga är att titlar är treledade. Då är de är de maximalt retoriskt effektiva.

Ingen minns filmer som Farligt begär eller Förbjudet begär, men Steven Soderberghs Sex, lögner och videoband har blivit mediehistoria och kan avsätta rubriker som exempelvis Sex, lögner och brustna band. Andra treledade internationella hits är Luis Bunuels film Borgerlighetens diskreta charm (Borgerlighetens diskreta harm, etc) och filmad roman som Milan Kunderas Varats olidliga lätthet (Varats lätta olidlighet, etc).

I alla fall har en fatal omkastning skett – titeln är mer känd än verket. Vilken romanförfattare vill vara berömd för att ha författat en romantitel?

Man kan kanske försona sig med är att riktigt usla verk inte kan överleva i ett heroiskt titelliv. Verket måste i det långa loppet ha en intressant kvalitet. Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes blir lätt Kvartetten som sprängde. Han var kanske ingen riktigt lyckad entreprenör men trots allt en väldigt bra författare.