Ett liv utan krämpor, är det ett krav man kan ställa på staten? I vilket fall verkar det inte vara nåt att kräva av gud. I diskussionen om abort och fosterdiagnostik finns alltid de som hävdar att barn är en gåva skänkt av högre makt. Det är liksom bara att tacka och ta emot. Det gäller såväl svårt handikappade som kärnfriska ungar. Och likabehandling är visst en fin sak, fast inte när den sammanblandas med skuld- och skambeläggande av den som försvarar rätten att bestämma över sin kropp.

Sen 1975 behöver ingen kvinna i Sverige motivera sitt beslut att göra abort. På nåt vis framstår det ändå som mer provocerande att välja bort ett sjukt barn än ett friskt, och antagligen är det för att vissa genom sjukvårdens framsteg och förbättrade diagnosmetoder vädrar farhågor om formande av ett fascistiskt människoideal. Men ett sånt resonemang reser oundvikligen frågan, varför en vilja och möjlighet att undanröja diverse sjukdomar skulle medföra ett förakt för dem som drabbats av dem. Och skulle ett land med inskränkt aborträtt per automatik präglas av mer omtanke och garantera alla medborgare ett verkligt gott liv? Nej, självfallet inte. Snarare innebär väl världens skeva resursfördelning, att man funderar på vem som har rätt att födas frisk och överhuvudtaget känna sig välkommen i världen.

Om knappt tjugo år kan det sista barnet med Downs syndrom komma att födas i Danmark, rapporterade danska medier dramatiskt i somras. Detta på grund av den fosterdiagnostik som erbjuds alla danska kvinnor. I SVT:s Rapport reagerade socialminister Göran Hägglund starkt på tanken om ”ett samhälle där till sist bara de som är toppresterande i nån mening skulle kunna klara av att duga”, men det uttalandet illustrerar väl bättre den utveckling Hägglund själv varit medskyldig till än nån oro för en tillvaro där ”man sorterar bort människor av ett eller annat skäl.” Om det inte är aborträtten statsrådet syftar på, är det kanske förändringarna av a-kassa och sjukförsäkring? Bortsett från att KD-ledaren aldrig skulle låna sig åt nåt så smaklöst, påminner ändå hans kommentar i all sin förvirring lite om abortmotståndarnas affischering inför valet i Polen. Där aktivister alltså blandat bilder på Stalin med foton av blodiga foster, men liksom Hägglund missat en detalj. För i ena fallet: det var Stalinregimen som avskaffade rätten till fri abort i Sovjet. Och i det andra: i Sverige vilar föräldraskapet på frivillig grund. Att barnen sen blir älskade för sin egen skull får man väl hoppas mer är regel än undantag.