Hösten 2004 missade jag hela bokmässan. Jag arbetade som hotell­städerska och var uppskriven på helgjobb. Skurade toaletter och tömde sopor med vinflaskor och använda seminariekort i rum tillhörande mässbesökare. När lördagens arbete var avklarat ringde jag min dåvarande pojkvän.

”Kan vi inte bara gå dit? Till baren? Jag måste få känna på atmosfären.”

Vi gick till Incontro på Svenska Mässan, jag drack en drink som jag egentligen inte hade råd med. Sedan tog vi spårvagnen hem, där jag la mig på sängen och grät. För att jag så gärna ville vara där, vara en av dem. För att jag var förtvivlat trött på att skura kulturmedelklassens toaletter.

Nu är det 2011 och jag suckar över mitt hektiska bokmässeschema. Jag har blivit en av dem. Men jag reflekterar sällan över den situation som jag befinner mig i nu. Vanans makt gör det svårt att stiga ut ur sin kontext och se de privilegier man har.

Vanan skrämmer mig. Att vänja sig innebär att man tar saker för givna, utan att de är det. Att kunna ta en taxi hem på kvällen, köpa mat utan att räkna slantarna, inte oroa sig över räkningar. Att ha ett arbete som inte innebär förslitningsskador, hårt reglerade arbetstider och brist på makt över sin situation. Kunna resa bort, ta semester eller gå till tandläkaren.

Att vänja sig vid sådant som är långt ifrån en självklarhet för alla är medelklassens normaliseringsprocess, som accelererat de senaste åren. Plötsligt ses det inte som ett apart överklass­fenomen att ha städhjälp. Att få färdig­lagad mat med sms om när man ska äta är inte en funktion främst för Hollywoodkändisar. Företaget Svarta lådan skickar ut mat till en betydande del av Stockholms innerstad. Kassar med ingredienser och recept levereras till dörren av en rad företag för de stressade familjer som har råd att slippa snabbmakaroner som nödlösning. Downshifting har blivit det individualiserade svaret på det gamla kravet om sex timmars arbetsdag, en lösning som fungerar utmärkt för en kreativ medelklass men är omöjligt för en undersköterska.

Långsamt vänjer vi oss vid bekvämligheten. Klart vi inte ska betala mer i skatt, klart ungarna ska få läxhjälp via bemanningsföretag och varför lägga sin värdefulla fritid på städning när man kan betala någon för det? Samtidigt finns det fortfarande en grupp som städar våra toaletter. Vi må betala ekonomiskt för vår bekvämlighet, men de betalar med sina kroppar. Vanans makt måste ständigt utmanas. Risken är att vi sjunker så djupt in i vår komfort att vi slutar se orättvisan i fördelningen kring vem som tömmer hotellsoporna och vem som slängt sina använda seminariekort där.