Vid en första blick på regeringens förslag till Kulturarvslyftet ser det bra ut. Så många som 4 400 männi­skor med nedsatt arbetsförmåga och sjukdom får chansen att komma in på arbetsmarknaden. Samtidigt blir en eftersatt inventering av kulturarvet äntligen av.

Men det finns en mängd luckor i resonemanget. För det första menar man att de arbeten som nu ska utföras med lönebidrag till utförsäkrade ”inte hade blivit gjorda annars”. Det är ett märkligt konstaterande. Akademiker med humaniorabakgrund och kulturarbetare, som borde matcha dessa arbeten, är grupper med hög arbetslöshet. De liknande Accessjobb som socialdemokraterna införde vid årsskiftet 2005/2006 riktade sig till arbetslösa akademiker med yrkeskompetens inom området och ledde till många nya arbeten, även efter att Accessanställningen hade avslutats.

Att inventering, digitalisering och vård inom kulturinstitutioner inte hade blivit av annars, beror på bristande politisk vilja att satsa pengar inom området. Många hade stått på kö till dessa arbeten, om de utlystes som vanliga tjänster. I stället blir kulturarvet nu ett hål att stoppa människor i för att bättra på arbetslöshetssiffrorna.

Förslaget handlar inte heller om omsorg om människor med ”särskilt svag förankring på arbetsmarknaden”. Till största delen består gruppen av utförsäkrade som inte har något val än att ta emot kulturarvssatsningen. Utan intresse för individer och deras egen vilja och bakgrund förflyttar man dem till en åtgärd. Oavsett grad av den nedsatta arbetsförmågan skickas männi­skor ut för att inventera runstenar och röja i gamla arkiv. Hur många av dessa finner ett genuint intresse för det ­arbete som de nu ska genomföra?

Sjukpension är ingen bra lösning. Att finna en stimulerande sysselsättning, på en nivå som individen klarar av, är bättre än att stryka en människa från arbetsmarknaden för gott. Problemet är att den nuvarande regeringen otåligt skapar lika ohållbara insatser i stället.

Att samma regering inte har något som helst intresse av att lyfta kultursektorn är klart sedan länge. I november förra året föreslog kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att de statliga kulturinstitutionerna borde ha fler volontärer. Gratisarbetare på museer och konsthallar, som exempelvis kan visa utställningar och dramatisera skeenden. Alla yrkeskunniga guider borde känna sig förolämpade av ett sådant resonemang. Kulturen har blivit en slasktratt för arbetsmarknads­åtgärder och gratisjobb. Det är ovärdigt för såväl kultursektorn, som för de människor som blir omplacerade dit.