Det var naturligtvis ingen som trodde något annat. När de fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Ogadenprovinsen i somras befann de sig på journalistiskt uppdrag. Persson och Schibbye greps på en plats där varken oljeletare eller etiopiska säker­hetsstyrkor under några som helst omständigheter vill att utomstående ska befinna sig. En plats där mänskliga rättigheter regelbundet kränks, dock alltid på behörigt avstånd från omvärldens ögon.

I ett brev som de båda häktade svenskarna skrev för en månad sedan och som nu nått offentligheten via tidningen Etc konstaterar Persson och Schibbye: ”för att förstå vad vi försökte uppnå, läs Kerstin Lundells bok som publicerades av Ordfront förra året”. Där skriver Lundell bland annat om hur Lundin Petroleum agerat i Ogadenprovinsen i sin jakt på olja och naturgas. Samma bolag som utrikesminister Carl Bildt tidigare varit styrelseledamot i. Nu sitter Persson och Schibbye häktade i Etiopiens huvudstad Addis Abeba i väntan på åtal för terroristbrott. Så agerar en regering som vill skrämmas.

För det svenska utrikesdepartementet är historien om Persson och Schibbye besvärande. Carl Bildts kopplingar till Lundin Petroleum är odiskutabla. Den svenska regeringens oförmåga att sätta verklig press på stater som fängslar svenska journalister som utövar sitt jobb är alltför väldokumenterad. Man hade ju annars kunnat tänka sig att utrikesministern, som i vanliga fall har kolossalt mycket på hjärtat, skulle ha ställt krav, agerat, ja levt rövare på det sätt han gjort i andra utrikespolitiska frågor. Nu har han mest hummat och tittat bort och antydningsvis låtit förstå att man nog får skylla sig själv om man befinner sig på fel plats och med fel kompisar.

Och det låter sig ju sägas. Om man är ointresserad av vad som kommer fram i en journalistisk undersökning vill säga. Det är mindre troligt att Carl Bildt ­vill se sin forna arbets­givare synas i sömmarna ännu mer. Det är mind­re troligt att Carl Bildt är intresserad av att de våldtäkter, de övergrepp, den tortyr som följt i oljeletandets spår ska nå offentligheten. Kerstin Lundell har på ett effektivt sätt demaskerat den verksamhet som gjort familjen Lundin till miljardärer och Carl Bildt miljonär. Det är ingen smickrande bild och den håller på att bli en allt större politisk belastning. Om detta råder inget tvivel.

För den regering som i högtidstal alltid säger sig värna yttrande- och tryckfrihet återstår åtskilligt att bevisa. I fallet Dawit Isaak liksom i fallet Persson och Schibbye.