Just nu pågår en intensiv diskussion om nätkommentarerna i Mediesverige. Flera svenska tidningar – DN, Expressen och Aftonbladet bland annat – håller på att ändra sina rutiner. På Expressen kommer kommentarerna i anslutning till olika artiklar i fortsättningen att förhandsmodereras, på Aftonbladet kommer det krävas en Facebookidentitet för att få kommentera. GP och Sveriges Radio har hittills valt en annan väg med fortsatt möjlighet till anonyma kommentarer.

Det är lätt att argumentera för en stramare linje. En kommentar under ett seriöst mediums vingar ges en större legitimitet den inte har om den publiceras på exempelvis Flashback. Kommentarstonen mot de personer, ofta medieovana, som intervjuas i olika nyhetsartiklar kan på sikt göra det svårare att bedriva nyhetsjournalistik. Det är inte kul att prata med en journalist om man vet att man riskerar att bli nerkletad i efterhand på nätet.

När kommentarsmöjligheterna uppstod var det en dröm för alla mediechefer. Plötsligt gick det att skapa starkare relationer till sina läsare, lyssnare och tittare. Det tolkningsföreträde traditionella medier alltid hade haft konkurrensutsattes. För journalister och redaktörer blev den nya världen mer uppfordrande än tidigare. En illa tänkt, illa argumenterad, illa researchad text fick snabbt mothugg. Det gick inte längre att låsa in sig på sin kammare och låtsas som om det regnade.

Baksidan var att det plötsligt fanns oanade möjligheter att sprida vulgära, rasistiska, hetsande, sexistiska budskap i anslutning till olika artiklar. De första åren med kommentarsmöjligheter var det inget ett stort problem, mest därför att många nätbesökare hjälpte till och tog debatten direkt på nätet och var snabba att anmäla det alltför kränkande. Men tonen förändrades gradvis, många av dem som varit med från början försvann.

Det blev trolltider. I skydd av nätets anonymitet tittade fler och fler ut och fann nya fora att sprida gravt rasistiska och sexistiska åsikter.

Ett problem? Givetvis. Det är svårt att med riktig trovärdighet argumentera för att det offentliga samtalet skulle bli avsevärt sämre om inte medier gav omedelbar spridning åt gravt rasistiska och sexistiska åsikter. Att dylika åsikter existerar är ingen hemlighet men heller inget argument för att de ska få ytterligare spridning.

Samtidigt – anonymiteten har ibland ett tveklöst värde. Den kan vara det skydd en person behöver för att våga ge luft och spridning åt sin åsikt i en svår fråga. Mitt bland alla hobbyrasister döljer sig massor av andra som har åtskilligt att berätta och som därigenom berikar och fördjupar en offentlig diskussion.