Är det så klokt att lägga ut arkiv-, biblioteks och museisektorns digitala kulturarvssatsningar på kommersiella företag, frågade Håkan Lindgren (GP 10/8). ABM-sektorns kulturarv riskerar ju att kommersialiseras och minnesinstitutionerna förlora kontrollen över ”sitt” material. Ska Yahoo (som äger Flickr) verkligen få tjäna pengar på reklambanners bredvid, säg, Strindbergs gamla celestografier? Borde inte hans himmelska bilder få vila i frid, snarare än att laddas upp i molnet där de – hemska tanke – kunde (åter)sättas i kulturell cirkulation? Det mest beständiga arkivet är ju det som aldrig används.

Att som Lindgren raljera över den svenska kulturarvssektorns försök att uppdatera sig och placera digitalt användande i fokus snarare än bevarande, är inte speciellt svårt. Tillväxt, nytta och kulturell rådata verkar vara anatema för honom; nyttjande, popularitet och många besökare väldans fult. Arkiv ska vara gamla och trista; kod bannlysas i en tid när det digitala sedan länge är den samtida kulturens default. Och där man verkligen kan fråga sig vad minnesinstitutioner egentligen ska ägna sig åt framöver.

Bara den här artikeln är autosparad 25 gånger; alla versioner finns lagrade, precis som alla tusentals uppdateringar av en artikel på exempelvis Wikipedia. Det digitala ”arkivet” är aldrig statiskt utan alltid dynamiskt, dess kopierbarhet själva fundamentet för fortlevnad.

Men Håkan Lindgren är kritisk, fast egentligen av fel anledning. Den svenska ABM-sektorn är tveklöst mossig och kan knappt stava till OSX Lion. Den digitala utvecklingen går förtvivlat långsamt. Eftersatt omvärldsanalys, b-lag med it-utvecklare (stat och kommun kan inte matcha näringslivets löner), bisarra juridiska inlåsningar och analogt utredande istället för digital praktik, har bäddat för att marknaden i dag sköter digital access till kulturarvet långt bättre än sektorn själv.

Fanns det teknologiskt know-how, pengar och politiskt intresse skulle minnessektorn givetvis själv ta hand om all digitalisering – men så är långt ifrån fallet.

Kungliga Biblioteket har exempelvis 15 år efter webbens genombrott fortfarande ingen funktion för digitalt tillgängliggörande. Därför är kopior av kulturarvet på YouTube, Flickr eller Wikipedia en bra idé. Alternativet är ofta noll tillgänglighet.

Att Lindgren nu inte känner till ABM-sektorns digitalt tafatta insida är en sak, men att han missat det sätt som nätet förändrat det kommersiellas natur beträffande innehåll är värre. Alla använder vi Google hela tiden, men ingen betalar. Om 1900-talets informations- och kulturindustri handlade om kontroll och förpackning av innehåll, är stora delar av kulturproduktionen i dag gratis och det kommersiellas natur på nätet av alltmer socio-relationell art. Det är en helt ny tekno-kulturell logik. Inom den finns givetvis problem, men också möjligheter. Googles samarbete med olika nationalbibliotek är ett, Wikimedia Commons ett annat.

Den användargenererade webben har därtill visat att kulturella allmänningar paradoxalt nog kan byggas på ”kommersiella” plattformar, något minnessektorn kan dra nytta av (och redan gör). Google vill ha användare, och det vill Library of Congress också.

Dessutom handlar det i en digital kontext om kopior av kulturarvet som tillgängliggörs. Och de kan förstås tämligen enkelt flyttas runt, migrera och distribueras (just fildelning är framöver förmodligen det säkraste sättet att bevara kulturarvet.)

Det svenska filmarvet skall ju exempelvis inte sparas på YouTube, och det är därför vare sig fult eller fel att använda sajten. Snarare korkat att låta bli. Att det ännu inte finns något helt arkivbeständigt sätt att lagra digitala filer bör faktiskt inte tas som intäkt för att hindra minnesinstitutioner från att ge landets medborgare enkel access till det förflutna.