87 timmar radio. På bästa sändningstid. I prestigekanalen P1. Det hade kunnat bli så bra. Men, handen på hjärtat. Hur många av årets sommarpratare har gjort avtryck? Hur många program har verkligen berört?

Ramen är mycket enkel. En och en halv timme i radio på bästa sändningstid. Gott om förberedelsetid. I bakgrunden producenter som kan mediets begränsningar och möjligheter.

Problemet är att det är svårt att göra radio. Eller snarare, det är svårt att göra bra radio. Bra som i meningsfull, tankeväckande, vidgande och utmanande. Det är också svårt att välja fritt från all världens musik för att, i bästa fall, ge det sagda ytterligare en dimension. Svårt därför att om musikintresset är marginellt (jag tänker inte bara på Carl Bildt) så finns inte nycklarna till den del av musikvärlden som hade kunnat fördjupa resonemanget. Då blir det lite på måfå-­rotande i tonårssamlingen – ”Bon Jovi var ju bra 1984” – och några snabba avstämningar med tonårsbarnen – ”Coldplay är väl stora nuförtiden”.

Sommar är Sveriges Radios flaggskepp under några viktiga sommarmånader. Tanken, eller snarare förhoppningen, hos ­redaktionen när man sätter ihop sin lista med sommarpratare är naturligtvis att de kända ansikten som får massor av egen tid till förfogande ska blotta tidigare okända sidor av sina liv. Helst också bjuda på något helt oväntat. En och annan lyssnarstorm behövs för att ge programmet den extra draghjälp några löpsedlar ger.

I år kunde Sveriges Radios växel stänga ned lagom till midsommar. Sällan har en lyssnarstorm varit längre bort.

Allt har inte varit grått. Några program dröjer sig kvar. Som den briljanta utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén. Personlig, djupt engagerad fick hon tid att utveckla både analys och beskrivningar av den arabiska våren på ett sätt som sällan hinns med i korta eko-inslag. Eller religionspsykologen och prästen Owe Wikström som med skärpa och en stor dos välformulerad humanism lågmält diskuterade tillvarons själva essens och vad det egentligen innebär att vara människa.

Bra var också Ann Petrén som gav en tankeväckande inblick i livet som skådespelare. Petrén var politisk men långt ifrån den plakatretorik som präglade några andra program under sommaren.

Problemet har varit det andra. Direktörerna, artisterna och politikerna som villrådigt försökt finna rätt tonläge. Personlig, privat, offentlig?

Ett exempel: Lars-Eric Aaro, verkställande direktör på LKAB i Kiruna. En plågsamt utdragen dissektion av det egna cv:t varvat med berättelser om svensk järnindustri. ”Det är fantastiskt att följa järnmalmsprisets utveckling”. Verkligen.

Eller Thomas Johansson. Grundare av EMA Telstar och med en telefonbok varje rockjournalist skulle offra sin högra hand för. Johanssons program bränner till som mest när han avlossar en salva mot Örebropolisens ingripande vid en konsert för 45 år sedan. I övrigt straffbart poänglösa anekdoter.

Eller en smågnällande Bengt Palmers. Och en utrikesminister med autopiloten på­slagen.

Grått.

Det har inte varit några fullskaliga haverier (Ulf Brunnberg möjligen undantagen), däremot alltför många program som bara varit rent ut tråkiga. Och greppet att inleda med någon dramatisk händelse i sin omedelbara närhet – dödsfall, svårt sjukdomsbesked etc – bör i fortsättningen användas med försiktighet.

Det blir inte med automatik bra radio bara för att det handlar om stora känslor.

Det starkaste programmet gjordes av den norske författaren Karl-Ove Knausgård och sändes förra söndagen. Knausgård har fått enorm uppmärksamhet för sin romansvit Min kamp men valde att lägga allt fokus på attentaten i Oslo och på Utöya. Till skillnad från de första dagarnas marginellt rotade realtidsanalyser gick Knausgård lugnt och metodiskt till väga i sin dissektion av det Norge där Anders Behring Breivik växt upp och funnit sin identitet.

Första delen av programmet var rent ­deskriptiv, Knausgårds känsla för betydelse­bärande detaljer tecknade en bakgrund av ett Norge präglat av en nationalism vars om­fattning vi anat men knappast förstått vidden av.

Parallellt fanns berättelsen om dygnet när attentaten ägde rum, hur Knausgård steg för steg förstod vad som verkligen hade inträffat. Men här fanns inte bara de starka och smärtsamma beskrivningarna, här fanns också analysen. Vad frånvaron av ett ”du” innebar, vad oförmågan att se den andre kan få för konsekvenser.

Och just där och då blev det så uppenbart varför det programmet stack ut.

Här fanns en riktning, en vilja och en kunskap att försöka sätta det som hänt i ett större sammanhang. Inte bara en massa lösa iakttagelser som möjligen kan fungera som small-talk på en middagsbjudning men som inte lämpar sig för en vetgirig och nyfiken publik.

Leif GW Persson då? Jo, kriminologi­professorn som avslutade årets säsong i går efter­middag är väl medveten om upp­dragets art, det har kollega Guillou berättat för honom. Att få avsluta Sommar är lika fint som att bli adlad kluckar Persson med lika delar förvåning och förtjusning. Han berättar lite om sitt jobb, om vankelmodet inför att gå i pension, om sina romaner. Betygsätter författarkolleger men har den goda smaken att lyfta fram dem han gillar snarare än att sticka nålar i dem han inte orkar läsa.

Med en kvart kvar av programmet ändrar rösten tonläge och han säger att han ska tala om kärlek istället för brott. Det är en sympatisk vändning även om utflykten blir alltför kort. GW Persson kan redan nu börja fundera på hur just det ämnet ska utvecklas 2012. Att han får avsluta även nästa Sommarsäsong kan vi utgå ifrån.