Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.