Nej, inte för att man saknar svärtan. Däremot de utlovade skeletten. Att Johan Wester kommer att dra fram nåt benrangel ur garderoben är det väl knappt nån som tror, efter att denne Hipp-hipp-komiker konstaterat att han inte hamnat i Sommar-studion genom nån skandal- eller minoritetskvotering. Som om nu det skulle behövas för att få utrymme. Det där skelettintresset tarvar ju likväl sin förklaring. Och den levereras långt om länge, som en möjligtvis ironisk slutknorr i programmet. Wester gillar liksom idén med en ryggrad. Nåt som ger styrka, stöd och håller människan uppe.

Och visst håller Wester både ångan och humöret uppe, men i övrigt antar hans Sommar mer karaktären av anekdotiskt filosoferande och sketchstaplande än en sammanhängande berättelse. Kan man skönja en röd tråd i sändningen, är det väl ändå som existentialism i entreprenörstappning. Att Johan Wester är en humanistisk tävlingsmänniska blir tydligt i det mesta, från barndomens statistikförande över påkörda igelkottar till den vuxne mannens tankar om spin off-effekter för vetenskapsstöttad kultur. Men effektivitet och eftertanke är inte helt lätt att förena. På ren, smårolig rutin ror Wester likafullt sitt program i hamn.