Egentligen skulle han ha pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utøya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.

Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.

Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.