Mitt sätt att hantera förtvivlan är förmodligen dumt men jag vet inget annat sätt: jag informationsknarkar hämningslöst. Under några oanständigt vackra sommardagar satt jag helst i ett mörkt inomhus och läste allt om Breivik: varenda liten Buttericksmedalj på hittepå-uniformen kändes viktig, varje enfaldigt förutsägbar intervju med en före detta granne, klasskamrat eller pizzaleverantör sög jag i mig som funnes det någon mening i det.

Den borgerlighet som ägnat de senaste åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald anser att det är tid att sörja, inte diskutera. Det finns några hedervärda undantag härtill: Per Gudmundsson erkänner att det högerextrema våldet varit otillräckligt uppmärksammat av högern. Men många gör vad de kan för att avpolitisera dådet och mana till en milt överseende ton i debatten (en är ironiskt nog Johan Ingerö, mannen som i en akt av halsbrytande retorik försökte lägga delar av ansvaret på en finsk skolskjutning på miljörörelsen). Det finns en tydlig tendens att betrakta våldet som lika blint oriktat som vid en naturkatastrof. I denna gren tog den ständiga terrorexperten Ranstorp ett svårslaget rekord när han menade att det inte var troligt att våldet kom från högerextremister eftersom det ”inte riktades mot något särskilt mål” utan var ”urskillingslöst”. Att denna tidnings ledarskribent, Haldesten, undrar om Breivik överhuvudtaget kan kallas terrorist – i kolumnen ”Dåre, extremist eller terrorist?” – är lätt svindlande. Haldestens och andras ovilja att tala klart är häpnadsväckande respektlöst mot de norska myndigheterna, som har anhållit Breivik för terrorbrott och på intet vis tycks lida av det ”bryderi i etikettfabriken” som Haldesten pratar om. Om ett riktat massmord på arbetarrörelsens ungdomar i det uttryckliga syftet att avskräcka från rekrytering och med intentionen att starta inbördeskrig, alltihop prydligt redovisat i ett manifest, inte kan kallas terrorism, vad betyder då ordet terrorism? Fuktig ängsmark?

Det är nu inte så konstigt att många debattörer vill tysta den som försöker diskutera relationerna mellan den autonoma högerextremismen, den parlamentariska högerextremismen och den pikanta kulturhögern kring tidskrifter som Neo och Axess. Det är heller inte märkligt att den etablerade högern vill avpolitisera händelsen och tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism. Men det vore klädsamt om de medgav de sanna motiven för avpolitisering och tystnad istället för att låta antyda att det handlar om en sorgens sedesamma etikett. Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden.