Owe Wikström – som bland mycket annat skrivit om Långsamhetens lov – berättar om hur han för tre år sedan stod på gymmets löpband med pulsen i 160 och fick ett akut hjärtstopp. Ljuset slocknade, men han överlevde alltså – som en av fyra procent drabbade. Därmed blev den bräcklighet som alla håller borta till ett absolut nära faktum.

Hur ser livet sedan ut? Religionspsykologen Wikströms sommarprogram handlade om melankolins blå hinna och vanlig livsglädje som motsatser som märkligt nog kan korsas i allehanda undantagstillstånd. Romarna talade om ”ars moriendi”, att lära sig dö, men det tycker jag är att gå till överdrift.

Wikströms program var så verbalt välformulerat och sympatiskt att jag ibland nästan tappade andan av all kompakt livsvisdom, särskilt som det skulle handla om den utkorade ordlöshet som nu är mötespunkten mellan sorg och eufori. Men hellre nu denna starka terapeutiska musik än en person som förnöjt rekapitulerar sitt triumftåg i ett eller annat näringsliv.

Wikström bjöd i stället på förundran. Med den kan man öva sig i ett så att säga temporärt avstannande på löpbandet.