Det finns ett ord som så väl fångar den förskjutning i samhällsdebatten som ägt rum det senaste decenniet. Det är diffust nog att låta harmlöst samtidigt som det omedelbart signalerar vad det är frågan om. Invandrarkritisk. Ett begrepp skapat av den växande nationalismen och rasismen i Europa, eller rättare sagt: som en effekt av dessa partiers rörelse mot den politiska mittfåran. Dessutom låter invandrarkritisk som en ganska omdömesgill ståndpunkt, liksom helt avklätt de antipatier som ryms i begreppet främlingsfientlig och definitivt fritt från aggressionen i det tabubelagda rasism.

Exemplet med ett begrepp som invandrarkritisk, som i dag används av journalister på bland annat ­Dagens ­Nyheter, Svenska Dagbladet och Sveriges Radio, visar hur språket och den politiska verkligheten rör sig fram och tillbaka i en ständig relation till varandra. Rasistiska partier (”invandrarkritiska”) existerar i dag i demokratiska församlingar och deras problemformuleringar blir alltmer rumsrena. På vissa håll tas de över av etablerade politiker.

Hur kan dessa partier vara en del av politikens centrum och samtidigt bekänna sig till en rasistisk världsbild? Det går inte ihop. Rasism är något som finns i utkanten, någon annanstans, inte mitt bland oss. Verklighet och språk kolliderar. I en lysande essä förra veckan (DN 28 juli) beskriver Ola Larsmo utifrån Wittgenstein hur vissa ord får mening genom ett kollektivt bruk av dem. Som en boll som kastas mellan spelarna tills ett spel uppstår. ”Till sist kan man inte tänka utanför de ramar man satt upp som spelets regler.”

De ramar vi nu befinner oss inom låter oss inte tala om den sverigedemokratiska världsåskådningen som rasistisk. Nej vi måste låtsas, vi icke-rasister måste underkasta oss en idiotins tyranni där idéer om ett rent svenskt folk, en enhetlig svensk kultur och invandrar- och muslimförakt helt plötsligt anses oförargliga. När så många röstar fram partier som SD, Dansk folkeparti och Fremskrittspartiet är deras politik inte längre rasistisk. Jag har aldrig förstått det argumentet, att rasistiska ideologier blir ofarliga bara för att de omfattas av fler.

En stor fara i dag är den önskan nationalistiska och rasistiska rörelser delar med vissa högerströmningar i Sverige, nämligen att inte få sina rasistiska ståndpunkter kritiserade. De slår bakut när man bemöter deras argument och de hävdar sin rätt att propagera för rasism utan att bli kallade rasister. Så gör de allt för att överge begrepp vi har lärt känna som destruktiva för att återuppfinna nya ord och nya sanningar. Men är det något attentaten i Norge visar är det att många har fått nog av hatet. Rasismen är inte acceptabel bara för att den antar nya former.