Om frigörelse och förtryck, speglat såväl genom egna familjeöden som främmande människors historia, handlar EU-ministern och före detta LUF-ordföranden Birgitta Ohlssons Sommarprogram.

Ohlsson förenar berättelsen om den judiske makens förföljda släktingar med skildringar från politiska finrum och flyktingläger, och försvarar utifrån mamma- och ministererfarenheter sina liberala, feministiska ståndpunkter. Till exempel polemiserar hon mot Kvinnor kan-grundaren Eva Sternbergs debattinlägg om Ohlssons kombinerade barnafödande och statsrådsuppdrag som ”första steget mot borgerlighetens undergång”. Så blev ju knappast fallet, konstaterar Ohlsson. Och det må vara till somligas glädje och andras förtret.

Genom sitt radioprat borde ändå Ohlsson befästa sin position som förebild för många unga, borgerliga feminister. Med utgångspunkt i det norska terrordådet talar hon också om de drivkrafter och drömmar som återfinns i alla ideologiska läger. Ohlsson minns engagemanget i ungdomsförbundet som en tid för både smutskastning, glädje och livsnyttig skolning. Att alla som lyssnar knappast delar analys om konflikt och gemenskap, förtar inte det faktum att Birgitta Ohlssons program påminner om det viktiga i politisk kamp och framtidstro.

Lisa Ahlqvist