Någon mer än Helena Bergström som minns Biffen och Bananen? Mot slutet av sitt Sommar säger Bergström att hon skiter i baggar, åtminstone dem som är av guld. Och det gjorde kanske även de flesta, som låg bakom 50-talets svenska biounderhållning. Fast i Bergströms tappning är Biffen och Bananen ingen film, utan två baggar på barndomens ridskola. Flickan Helena skötte den ena med stor kärlek och omsorg. Men en dag möttes hon i stället för två helyllegrabbar av ett par blodfläckar på marken. Ridläraren försökte besvärad förklara, hur baggarna måste offras för att ge plats åt bedårande lamm. Med denna berättelse knyter Bergström så småningom ihop en dokumentär om kvinnliga skådisar, som hon såg för några år sen. De medverkande talade visst om åldrandets behag, men såg ut som levande balsamerade. För där fanns alltid utrymme för nya små lamm. Och i kritiken av ungdoms- och skönhets kan man väl bara instämma.

Mellan minnena av femåringens teaterdebut, den senare scenskolenervositeten och avslutande kärleksförklaringen till familjen, känns dock framställningen lite hoppig. Helena Bergströms radioprat påminner på något vis om en ivrig, trevlig uppläsning av emotsedda memoarer, som ändå aldrig fogar något riktigt originellt och ögonöppnande till historien.

Lisa Ahlqvist