Lars Ohly hade i torsdags ett klart manus inför sitt direktsända sommarprat. På fredagen skedde terrordåden i Norge och han bestämde sig för att skriva om. I stället för en lustig anekdot inleder Ohly med sin tankar om det ofattbara som skett. Stakande och snubblande ibland, som det blir med ett nyskrivet manus man önskar att man aldrig hade behövt skriva. Det är en nödvändig och värdig inledning.

Därifrån talar Ohly vidare om politisk kamp, från sjukförsäkringar till fackliga strider. Han talar om förebilder, såsom Nelson Mandela, och litteraturen och musikens betydelse i politiskt engagemang. Ibland går han dessvärre över gränsen och det blir politisk propaganda. Med en sådan värdig inledning är det tråkigt att se att Ohly tar till fulgrepp och behandlar Sommar som en chans att kasta skit på de politiska motståndarna.

Liksom många andra Sommartalare ser också Ohly chansen att få reda ut de mediala nidbilder och rykten som spridits kring honom. Berörande ibland, onödigt traggligt också. Möjligen är det ett utslag av att han alltmer börjar inse att han utmanas på sin partiledarpost. Sommarpratet ger dessvärre vatten på kvarnen om att Ohlys tid snart är förbi.

Elin Grelsson

Musik: Övervägande rock, från Glasvegas till Joan Jett.

Sista meningen: Kom ihåg: You’ll never walk alone.

Dagens sommarvärd: Pia Sundhage.