Att döda så många som möjligt
Med Anders Behring Breiviks illgärningar gör ett gammalt spöke plötslig entré i nya kläder – nihilismens uppenbarelse.
Relaterat
Artikelserie
- Dåden i Norge
- ”Jag tror att det kallas kärlek” 2011-07-28
- Onda handlingar finns inom oss 2011-07-28
- Attentat med politiskt mål 2011-07-27
- Lars Åberg: All terror har ett hatiskt sammanhang 2011-07-27
- Förenklade förklaringar hjälper oss inte 2011-07-26
- Elin Grelsson: Hatet har fått ett annat allvar 2011-07-26
En mördare känner som regel sitt offer och motiverar sig personligt med hat eller hämnd. Det är en människa som helt bedövats av sina inflammerade känslor. Anders Behring Breivik kände dock inte sina offer och kunde inte göra dem skyldiga till någon personlig oförrätt – men det spelade ingen roll, det var helt likgiltigt för honom. Han var på Utöya för att döda. Här ser vi i stället ett isbergsjag – en omärkligt uppstickande vit topp och i mörkret i vattnet under en väldig iskall massa av fastfruset hat. Livsfarlig att kollidera med.
Det är bland annat detta opersonliga hat som får en mördare att växa till terrorist – han dödar urskillningslöst för ett högre samhällssyfte. Han åkallar Nödvändigheten för sin mission, han ser sig som en frihetshjälte för en ny tid. Då fordras offer. Ju fler döda, desto bättre. Så kan det koka i ett galet huvud.
Litteraturen och historien är full av skildringar av detta destruktiva jag och dess psykologi, ofta handlar det om revolutionära förklädnader. Sällan har det varit så uppenbart som nu hur blind tro och ren nihilism är varandras spegelbilder. Enligt den ekvationen kan det absoluta värdet bara förverkligas genom absolut värdeförnekelse, som en förstörelse av den värld som är given i öppna samhällen.
Det hela kan därför börja med en bomb i regeringskvarteren eller en massaker på ett politiskt ungdomsläger. Nihilistens främsta fiende är nämligen pluralismen som den omfattas av liberalism och socialism. De ideologierna var exakt Anders Behring Breiviks attackerade mål eftersom han vägrar en gästfri värdegemenskap och i stället åtrår folklig renhet, ny ordning och trygga hierarkier. Allt som är ”modernitet” – det vill säga en värld av förändring och förblandning – är hot mot hans majestätiska existens. I en sådan värld kan han aldrig spela någon heroisk roll.
Mördaren har beskrivits som en högerextremist och en kristen fundamentalist och hans omfattande motivation finns utlagd i ett manifest på 1 500 sidor där han skildrar sitt grandiosa sagojag som en sorts riddare bland tempelordnar, vit makt och korståg mot islam – ”A European Declaration of Independece”. Han profeterar om året 2083.
Som ”kristen” kan han inte ha läst Nya Testamentet och som högerextremist är han förstås något vida värre än de fascister som en gång prisade fosterlandet, kyrkan och familjen. Snarare ser vi nu en cyberversion av Himmlers beväpnade män på fältet som förberedde den blonda framtiden med kategorimord – ”kulturmarxister” talar Behring Breivik om. Det kunde ha ramlat ur Joseph Goebbels mun. Det är då som ”ideologin” blixtsnabbt slår om från auktoritetstro till ren nihilism – och inuti denna bor en kalkylerad ondska som smeker sig med sadism, idoler och filosofiska citat.
Hela denna sjuka bröte av motiv har förstås sina källor, men dem kan vi för ögonblicket bortse från, bara för att se vad som var mördarens egentliga syfte den 22 juli. Anders Behring Breiviks syfte var att döda så många som möjligt. Punkt. För detta hat skulle det inte finnas många nog att döda denna dag. Det är den hemska insikten.
Det är denna avgrundslika vy vi nu plötsligt står inför. På Utöya hade han egentligen bara påbörjat mordet på de mer än sexhundra unga människor som befann sig på ön. Han hade planerat allt minutiöst, han tog god tid på sig, han lekte den leende polismannen men var den leende mördaren. Det sägs att han jublade när han avlossade sina dumdumkulor. Dödens ö blev hans perversa drömmars tivoli, men så blev den oförtröttlige avbruten på skjutbanan.
Detta liknar ingenting annat, säger vi. Det stämmer ju – för vår tid, kanske. Samtidigt är det egentligen bara skalan som skiljer Anders Behring Breivik från dels islamistiska bilbombare och dels två svenska mördare av invandrare – Lasermannen och den ännu inte dömde slumpskytten i Malmö.
En skillnad är dock att deras hat skulle förbli hemligt och oupptäckt medan Anders Behring Breivik har gjort allt för att iscensätta sina dåd som en händelse som satte alla sociala medier i rotation. Fem års obrutet hemlighetsmakeri skulle brisera i all världens medier. Anders Behring Breivik skulle bli som ett terrorns beryktade varumärke. Han lägger ut idolbilder på sig själv på facebook. Han poserar prydligt med raffinerade vapen som vore han en docklik datorspelskrigare. Han tränar sin kropp och drogar den med anabola steroider, allt för att hålla uppe aggressiviteten i övermänniskan. Det hela skulle bli hans narcissistiska triumf.
Vi står därmed inför terrorn som närmar sig en realtidsfilm. En och en halvtimme pågick mordfilmen på Utöya – en vanlig speltid för såväl våldsfilmer som komedier – och mördaren ger upp när han inser att hans terrorfilm får nya spelplatser i andra medier. Till skillnad från många andra massmördare tar han inte sitt liv – han vill ju avnjuta sina gärningars verkan i efterhand.
Det har spekulerats i att Anders Behring Breivik hade en kamera monterad på sitt vapen för att kunna filma gärningarna. För publicering på internet? Det vore faktiskt ett logiskt steg. Vore det sant skulle också det belysa hur den gamla nihilismen ömsar skinn. Nu kan alla goda krafter samlas för att mota detta spöke ut ur huset.




































