Jag har funderat mycket de senaste dagarna på hur jag hade reagerat om jag kommit över det 1 500 sidor långa manifestet, som gärningsmannen i Norge skickade ut strax innan terrorn inleddes.

Förmodligen hade jag reagerat på samma sätt som när jag fått handskrivna brev om hotet från muslimer. Jag hade med största sannolikhet gjort som jag brukar när min inkorg fylls av utläggningar om rasens renhet och problemet med mångkultur. Eller alla mail om sjukdomen homosexualitet som måste förgöras från världen och hur feministiska kvinnor förtjänar att straffknullas. Jag hade läst på samma sätt som jag gör när jag någon gång går in på de större rasistsajterna på nätet eller fastnar i en islamofobisk tråd på forumet Flashback. Jag klickar delete. Jag suckar lite. Ibland skrattar jag trött åt vansinnet. Så hade jag gjort med manifestet också.

Det krävs mer än en hatisk kultur för att skapa en massmördare. Men att inte se den långa tradition av terror, som extremhögern står för, är ett skolexempel av historielöshet. Att inte kunna sätta in gärningsmannens åsikter i deras nutida kontext är att blunda väldigt hårt. Oerhört många som kämpar för ett öppet samhälle har upplevt hatet, hoten och det verbala, eller faktiska, våldet. Du behöver inte vara engagerad inom vänsterrörelsen, det räcker med att försvara ett öppet samhälle, kämpa mot rasism, engagera sig i HBTQ-frågor eller tala högt om jämställdhet.

Vi är många som har stängt av. ”Läs inte kommentarsfältet”, är en vanligt förekommande varning. Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel. Vi skrattar trött och sedan går vi vidare. Att konstatera att de är idioter och sedan släppa det är enda sättet att hantera det.

Efter händelserna i Norge känns den likgiltigheten betydligt mer skrämmande. Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.

Terrorattacken var en attack på arbetarrörelsen. Den var också en attack mot alla som vill se ett öppet samhälle med samma rättigheter och möjlighet, oavsett etnicitet, sexualitet och kön. Hatet har fått ett annat allvar. Svaret är inte en ökad censur och övervakning. I stället måste vi bli bättre på att stötta varandra, prata öppet om det verbala våldet och hur det påverkar vår politiska kamp. Våga vara rädda, våga vara ledsna men också påminna varandra om hur många fler vi är och hur vi stärker varandra. I stället för ett uppgivet delete: Prata, agera, skrik högre än någonsin förr.