Visst var det naivt, men jag trodde faktiskt att vår stora klassiska klarinettstjärna Martin Fröst, 40, var osårbar. Det är lätt att få den bilden av en musiker som alltid spelar snabbast, glansigast och mest utåtriktat. Men i stället fyller han sitt Sommarprogram med berättelser om mindervärdeskomplex, nervösa kräkningar före konsert, jetlag-mardrömmar och tisdagar då det alltid händer konstiga saker.

Och äntligen börjar bilden jag haft av perfekte Fröst att krackelera.

Programmets bästa ögonblick är när han berättar om den gången han ramlade med efterrättskladdig hand rakt på en äkta Gaugin-målning. Oslagbart – den här mannen är helt enkelt den klassiska musikens Håkan Hellström, med en musikalisk filosofi baserad på begrepp som ”nuet” och ”gränslandet”. Han säger att han ständigt söker sig till musik som balanserar mellan fantasi och verklighet, mellan man och kvinna, djävul och gud.

Allt det här är mycket fint men vad jag saknar är en fortsättning på det som börjar som en ansats till musikekonomisk-politisk pamflett (”Vad skulle hända om Ingvar Kamprad var intresserad av att sponsra konstmusik?”). Det finns inbakat, men Fröst tar inte resonemanget längre än till ännu mer ickekonkret tal om hur ”fantasi är till för alla”. Det är synd.

Hanna Höglund