Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författare, kom till Sverige som sexåring. Hon har berättat sin egen historia i två självbiografiska böcker, Stamtavlor och Fosterland. Nu tar hon den en gång till, och det är en historia som förtjänar att berättas flera gånger. Livsresan är lång från ett kurdiskt nomadsamhälle till 70-talets Sverige där det ännu fanns jobb, framtidstro och en strävan efter jämlikhet. Pappan kallade Sverige för "drömmarnas land". För mamman var resan längre. Och vägen till insikt om att det ändå "blev bra till slut, fast på ett annat sätt" gick via ensamhet, saknad och hårt arbete.

Dilsa Demirbag-Stens mormor var en berättare som hela byn ville lyssna på, en sådan förmåga har även dotterdottern. Och lyssnarna får höra om en pappa som slog, om ett arrangerat äktenskap som aldrig blev av, och om försoningen med föräldrarna. Men hennes berättelse är mer än en personlig historia, som den politiska debattör hon är mynnar den ut i en kritik av mångfaldsplaner, eftersatt underhåll av miljonprogrammets bostäder och försämringar i skolan. Och en uppmaning att lyssna på människorna. "Man ska inte bestraffa kollektivt, men inte heller inte kompensera kollektivt."