Sångaren Freddie Wadling är alltid omisskännligt sig själv, på scen och i verkligheten. Hans sommarprogram är inget undantag, utan ett typiskt Wadlingskt konstverk: lite virrigt, osäkert och ödmjukt först, en malplacerad Göteborgsvits, sedan självdistanserade kommentarer som ”Jag har gjort lite teater, spelat monster – såklart, hahaha!”.

Men bakom allt det där finns en svärta och en känsla för surrealim, som när han berättar om sin skoltids ondsinta lärare och en blodstråle som plötsligt står rakt upp i klassrummet, från hans klasskompis öra.

Det är ett program fullt av mörk, men hela tiden varm humor, och han omnämner aldrig sig själv som ”jag” utan hela tiden med ett ”man”: ”Man tycker inte att man är så udda egentligen”.

Men lär man känna honom? Nej, egentligen inte. Det blir inga riktiga intimiteter eller förklaringar till hur han hamnat där han är i dag. Men vill man se och höra mer finns å andra sidan Wadling-dokumentärer att tillgå, som Kirsi Nevantis En släkting till älvorna från 1999.

Och när han sjunger med i Beach Boys God only knows med den ljuvligaste, skrovliga falsett, måste alla Wadling-kännare smälta.

Och jag med – en blivande klassiker.