Jonas Jonasson låter sin bästsäljande roman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann vara stomme och ram i sitt Sommar. Han skickade in manus till sex förlag. Fem tackade nej. Sedan ringde morbror Hans, för att – på utpräglad småländska – rapportera om andra som fått nej men lyckats ändå.

Sedan ringer Hans igen. Och så – förlaget.

Det är tydligt att Jonasson är en berättare. Även hans Sommar liknar en skröna, och han berättar underhållande om sin släkt och kring boken. Om hur han reser till Sverige från sitt hem i Schweiz och går in i en bokhandel för att få se den. Men romanen finns ingenstans. När han frågar får han svaret att den är utsåld. Igen.

Med en bakgrund som chef på Expressen och mediekonsult är det inte konstigt att Jonasson vet vad som säljer. Det märks i Sommar; lagom lättsamt, med lyssnaranpassad – men för berättelsen relevant – musik. Men när han kommer till det som skulle kunna beröra, att han blev utbränd, skilsmässan, sonen som är det finaste som finns, vidrör han det bara ytligt och väjer så fort det börjar brännas.

Mot slutet återkommer den tjurige morbrorn igen. Han har fått läsa Sommarmanuset och saknar något viktigt och angeläget i programmet. Just det.