En god förutsättning för att ett sommarprogram ska bli riktigt bra är att sommarvärden själv har levt ett intressant och innehållsrikt liv. Och är kapabel att berätta om det på ett målande och inlevelsefullt sätt. Konstnären Karin Broos har både en gripande livshistoria och förmågan att levandegöra den för lyssnaren.

Hon tar oss med på en resa som börjar i tolvåringens besatthet av smink, uppväxten i en akademikerfamilj i Uppsala och in i tonårens förälskelse till poesi, musik, konst och litteratur och sveper vidare ut i vuxenvärldens konstnärskap med måleri och djur i de värmländska skogarna.

Riktigt starkt blir Sommar när Karin Broos plockar in programmet i den sterila sjukhusmiljön och hudlöst berättar om hur hon förlorade den dotter som dog innan födseln. Då stockas orden i halsen och hon får börja om ett par meningar på nytt. Känslorna går rakt ut i radiorymden och över till oss som lyssnar. Det krävs mod av både sommarpratare och producent att inte klippa om eller skala ner det där darret på rösten och ljudet av gråt som sväljs ner framför mikrofonen.

Sentimentaliteten uteblir. Kvar blir ärlighet och uppriktighet.

Dessutom knyts början och slutet av programmet ihop på ett föredömligt vis.