"Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. lnför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson." Avslutningen i en krönika, publicerad i senaste numret av den satiriska tidskriften Galago, har vållat stor uppmärksamhet. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson anmälde Galago för tryckfrihetsbrottet olaga hot. JK avskrev anmälan med hänvisning till att texten uppenbart hade ett satiriskt syfte. I satirens natur ingår att vissa uttryck är obehagliga och stötande, menade JK.

Det är fullt rimligt av Svenska Dagbladet att anmäla ett dödshot, oavsett form. Det är lika rimligt att en ledarskribent tar illa vid sig av krav på att man ska skjutas. Samtidigt hade en fällande dom inneburit en ökad snårstig i publiceringsansvar. Räddhågsna redaktörer, som drar sig för att publicera sådant som kan uppröra, finns det redan gott om. Satiren måste ha ett visst mått av frihet för att inte helt förlora sin udd. I krönikans fulla kontext var det tydligt att kravet på att skjuta Per Gudmundson var en del i en bredare satir över samtiden.

Diskussionen kring Galagotexten förlorade all sans snart efter att SvD påtalat att det handlade om aktivister i en miljö som inte är främmande för våld. Samtidigt reagerade några vänstersymptatiserande twittrare och bloggare med att skämta om liknande hot mot Gudmundson. Kulmen nåddes när Paulina Neuding, redaktör för det liberala magasinet Neo, påpekade att de som ansåg att Gudmundson var främlingsfientlig var en del av den hotfulla mobben mot honom.

Per Gudmundson är en av de skribenter som skrivit mest om problemet med invandringen. I en ledartext den 25 juni behandlade han invandrares överrepresentation i brottstatistik, genom en omtvistad norsk undersökning. Hans huvudbudskap var att den oro som väljare tydligen känner över invandringen är något som politiker måste ta på allvar. Det var en text som hämtad från Sverigedemokraternas hemsida.

Att ledarskribenter som Gudmundson tillåts förflytta positionerna i invandringsdebatten och normalisera främlingsfientliga uttryck är obehagligt. Därför är det oerhört viktigt att ifrågasätta varje text av det slaget. Genom Galagodebatten fördunklades diskussionen kring Gudmundsons invandringspolitiska åsikter. Delar av vänstern förhåller sig i stället hånfullt oförstående inför obehaget i ett dödshot. Högern driver samtidigt någonting liknande en häxjakt mot varje vänsterskribent som uttryckt sig om Gudmundson. Det offentliga samtalet mår inte bra, konstaterar man bekymrat. Det är möjligtvis det enda som vi alla är ense kring.