Ghita Nørby (20/8) och så Ville Virtanen i går. Även om årets Sommarpratande grannlandsskådisar begränsar sig till två, finns säkert de som tycker att detta är mer än tillräckligt. Om det är några som löper risk att beskyllas för att tala både tillgjort och otydligt, är det väl utländska scenkonstnärer. Fast efter tisdagens Sommar finns nog knappast nån pursvensk surkart, som kan anklaga Ville Virtanen för att ha begått ett sånt brott. Tvärtom drog sig inte Virtanen för att tala klarspråk om machokulturen, homofobin och invandrarhatet i sitt hemland. I fonden fanns hela tiden förhållandet till det avundade storasyskonet i väster, och arvet efter 1900-talets uppslitande krig. Summeringen av tillståndet i Finland tycktes vara, att man alltid kan sympatisera med den som har det sämre så länge hon/han tar till flaskan och tänker fosterländskt. För den svenska biopubliken är nog Ville Virtanen mest känd som den alkoholiserade loser-pappan i Pernilla Augusts Svinalängorna. Och trots det inledande intrycket av viss hoppighet bland ämnen, utvecklade sig Virtanens berättelse om vad (osynliggörandet av) våld och klasskonflikter kan åstadkomma till såväl ett minnesvärt program som en uppriktig varning till stöddiga och skattesänkande svenskar.