”För svart för att vara vit, för vit för att vara svart”. Så sammanfattar Sveriges populäraste rappare Jason ”Timbuktu” Diakité sin rotlöshet och förvirring, den där känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans som Barack Obama lyckades förmedla så starkt i sin bok Dreams from my father. Den som Jason fick i 30-årspresent och grät när han läste vissa partier. Jason Diakité är en van och driven programledare. Det märks när Jason sommarpratar att han är bekväm framför mikrofonen, han vet hur man levererar en historia och har inga problem med att hålla intresset vid liv. Det är närgånget och brännande, inte minst när han berättar om dödsolyckan 2004 då Jason mitt i arbetet med Alla vill till himmelen-albumet var millimeter från att omkomma när bilen han färdades i krockade med ett träd, och det är lite sött när han berättar om sina första trevande steg som hiphopartist i New York i början av 90-talet.

Han tar oss med på resor till såväl Mali och östra Kongo, där Jason gjorde ett 30-tal radiointervjuer med krigsskadade ungdomar, som med den dubbeldäckade Nightlinern, turnébussen med 16 sovplatser där det snarkas och sömnpratas och där problemen stavas snusdosor och svettiga t-shirtar. Det är tvära kast i programmet. Precis som i Jason Diakités liv.