I mars i år mordhotades personalen vid förskolan Egalia efter att kvällspressen gjort ett reportage om deras genuspedagogik. Artikeln genererade dessutom tusentals arga kommentarer och blogginlägg. Utanför förskolan lämnades två nakna dockor av vardera kön, med uppmaningen att personalen borde lära sig att se skillnad.

Samma raseri utbröt efter en artikel i Svenska Dagbladet den 16 maj. Flertalet debattörer diskuterade den fria lekens varande. Debattören och före detta jämställdhetsexperten vid länsstyrelsen i Gävleborg, Ingemar Gens, menade att den hyllade fria leken inte alls är så fri som det verkar. Barn tar intryck av samhällets normer och könsuppdelningar.

Att flickor leker med dockor och pojkar leker krig är inget naturgivet, fritt val utan en socialisering in i samhällsmönster. I leken bildas grupper, hierarkier och inre tävlan. Gens och de andra medverkande förespråkade ett vuxenengagemang i leken, där barnen bland annat utmanas i det som de vanligtvis inte gör så mycket. De flickor som brukar lägga pärlplattor får prova på att bygga med Lego och stojiga pojkar övas i att sitta ner och prata.

Bland kommentarer, blogginlägg och motdebattörer talas det om genusindoktrinering, rasbiologi och ignorerande av naturliga skillnader. I P1:s Studio Ett berättade journalisten bakom artikeln, Tinni Ernsjöö Rappe, om hur de medverkande i artikeln tagit emot mordhot. Hennes egen blogg spammades med kommentarer om hur feminister borde dödas.

Myten om att barn är ett folk som bor i ett främmande land är fortfarande stark. I själva verket är landet vare sig främmande, oskuldsfullt eller fritt. Barn tar intryck av föräldrar och vuxna omkring sig, av vad de ser och hör och inte minst av hur andra barn agerar.

Att feminism är paria i svensk debattsfär är en ständig sanning, men just när det kommer till barnen slår det bakut fullständigt. Vi vill så gärna skydda våra prinsar och prinsessor i tuffa och söta kläder från klåfingriga genuspedagoger som vill göra alla till avkönade cyborger som lystrar till det neutrala pronomenet ”henom”. Vi vill så gärna tro att det är för barnens skull.

Men det är inte för barnen som raseriet blir så stort. Genuspedagogik sätter fingret på vuxnas egen rädsla att gå utanför normer och könsrollstänkande. Då spelar det ingen roll hur många gånger som jämställdhetsdebattörer påpekar att det handlar om att ge barn möjligheter till hela spektrat av roller, lekar och identiteter, i stället för att låsa fast dem i kön för tidigt.

Att man vill ge dem tillgång till det där fria, främmande landet som vuxna för längesedan förlorat, i sin oupphörliga iscensättning av kön. Det är en omtanke om våra egna fördomar, snarare än om barnen.