Tio år har gått sedan EU-toppmötet i Göteborg och jag vet vad som förväntas av mig: jag borde skriva om alla spännande seminarier som hamnade i skuggan av containrarna. Jag borde, inser jag, skriva om Tobinskattens svindlande framgångssaga: från ett mysko slagord på Attac-banderoller till något som självaste EU-kommissionen förespråkar som ett styrmedel för att tvinga finanssektorn att bära lite av sina egna kostnader.

Efterspelet till de kaotiska dagarna i juni 2001 är fångna i en given dramaturgi: som aktivist är det ens förbannade plikt att sätta ljuset på samtalen och politiken och vända det bort från gatstenarna. Journalisterna, å sin sida, försvarar sig med det i sig inte orimliga argumentet att skarpa skott i centrala Göteborg har ett större nyhetsvärde än ett aldrig så vältaligt seminarium om indiska bönders kamp mot multinationella företag. Sådär har det tjatats fram och tillbaka.

Med tiden kom tjatandet att stelna i ett slags halvofficiell slogan som kunde förklara den kompletta härdsmälta som Gbg 2001 blev: de dåliga aktivisterna förstörde för de goda aktivisterna. Här skulle ju massor av härligt engagerade ungdomar diskutera de globala framtidsfrågorna, bjuda på vegansoppa, spela gatuteater om tredje världens skulder och demonstrera ihop. Fina grejer – i Götet gillar vi ju engagerade ungdomar! Att det gick så fruktansvärt illa måste bero på något annat. Så fann man en förklaring som alla – eller nästan alla – kunde leva med: de dumma aktivisterna förstörde för de snälla.

Den rörelse jag själv tillhörde – de snälla aktivisterna – var förvisso inte drivande i denna förklaringsmodell men lånade sig i någon utsträckning till den. När folk frågar om hur jag ser på EU-toppmötet antar många att jag med åldern rimligen borde ha fått en mer försonlig inställning till polisens agerande och i allt högre utsträckning ansluta mig till teorin om goda och dåliga aktivister. I själva verket är det tvärtom. Ju längre tiden har gått, ju mer kunskap vi har fått i form av rättegångsprotokoll, vittnesmål, rapporter och utredningar, desto mer oanständigt blir det att vi – jag – inte ilsknare protesterade mot sloganen om goda och dåliga aktivister.

Våldet började med att femhundra personer stängdes in på Hvitfeldtska och hind­rades från ett delta i demonstrationerna. Det började så. Det tål att upprepas. Efter månader av förberedelsemöten med goa Göteborgspolitiker och milda dialogpoliser gick startskottet med en hänsynslöst konfrontativ åtgärd som tog alla på sängen (och många bokstavligt talat i sovsäckarna).

Detta var före demonst­rationerna och innan någon hade kastat sten. ”Angrepp på demokratin” är ett av de mest överanvända uttrycken i svensk offentlighet, men den container-inringning av Hvitfeldtska som frihetsberövade hundratals demonstranter kvalificerar tveklöst som ett sådant.

Det är förmodligen det mest långtgående angreppet på mötes- och yttrandefriheten som gjorts i modern tid i Sverige, och det skedde innan någon visat sig vara en bra eller dålig aktivist.

Jag minns EU-toppmötet som jag skulle gissa att den som upplevt en bilolycka minns kraschen: diffust, tumultartat och hopplöst sammanblandat med uppgifter som jag i själva verket fått senare genom tidningsbilder och rapporter.

Det som tydligast framträder ur minnesfragmenten och som jag klart kan återkalla i dag är ljudet av taktfasta batongslag mot plastsköldar. Muren av poliser som spärrade in fyrahundra personer på Järntorget (Varför de spärrades in? Ingen vet, men de som satt därinne var de som polisen lite besviket kallade ”jävla tedrickare”, det vill säga superfredliga demonstranter från Färnebo folkhögskola och liknande ställen) bankade på sina sköldar med en suggestiv rytm, kanske som en teknik för att hålla orken uppe, bam-bam-bam. En del av de förbipasserande göteborgarna stämde in i rytmen med sina handflator. Detta var efter skotten på Vasaplatsen. Bam-bam, klapp-klapp.

Jag stod där och lyssnade på det kusliga dunkandet och tänkte med ett slags kall förvåning: ”Det är nog såhär som fascism ser ut. Precis just nu, precis just här, får de som bär batongerna och Sig Sauer-pistolerna ett moraliskt carte blanche. Nu kan de göra vad de vill.”

Och nästa reflektion: ”Tänk att ändå det krävs så lite för att det ska hända.”

När jag senare såg bilderna från Schillerska gymnasiet, raderna av människor liggande på mage på marken med händerna bakom nacken kändes det som en logisk fortsättning. Under några timmar, natten mellan 15 och 16 juni 2001 var Göteborg i praktiken en polisstat. Jag inser att det låter dramatiskt, men det är av allt att döma den rimligaste beskrivningen. Såväl justitiekanslern som Rikspolisstyrelsen har tvingats konstatera att frihetsberövandet vid Schillerska saknade laglig grund.

Till stora delar befinner jag mig fortfarande i den kalla förvåning som jag upplevde när jag stod och lyssnade på batongslagen. Jag har inte blivit klokare eller kunnat dra meningsfulla politiska slutsatser av händelserna.

De efterföljande rättsprocesserna kan sammanfattas såhär: 49 personer dömdes, deras medelålder var 21 år och de allra flesta dömdes för händelser i samband med belägringen av Hvitfeldtska. Endast en (1) fälldes för skadegörelsen på Avenyn, som ju fått representera händelserna och som använts för motiv till den polisiära repression som följde.

De fällda dömdes till i genomsnitt nio månders fängelse, att jämföra med det normala snittet för våldsamt upplopp på några veckors fängelse. Av 170 anmälda polismän fälldes ingen.

Det enda dokument i händelsernas efterspel som i någon grad erbjuder en förklaring är Hans Abrahamssons bok En delad värld – ­Göteborgshändelsena i backspegeln. President Bushs närvaro i staden och det inflytande över händelseförloppet som man får anta att Secret service måste ha haft är den bästa förklaring jag kan hitta till den huvudlösa belägringen av Hvitfeldtska.

Det enskilda händelse som jag har svårast att släppa är S-politikern Caterina Franceschis rosor till poliserna. Utdelningen skedde medan den skjutne demonstranten svävade mellan liv och död på Sahlgrenska. Kan det förklaras med tillfällig sinnesförvirring? Nej, jag läser nu i Svenska Dagbladet att hon på intet vis ångrar rosutdelningen. Om toppmötesdagarna säger hon, med den idiotiska liknelse vid sexuellt våld som blivit legio: ”Det kändes som om Göteborg var en våldtagen stad”. Om rosorna säger hon: ”I det ögonblicket kändes det helt rätt och det var väldigt uppskattat”.

Politiskt är det naturligtvis långt viktigare att EU-parlamentet antagit Tobinskatten än att Franceschi fortfarande är stolt över sin rosutdelning. Rosutdelningen borde vara en skitsak. För mig är den det inte. En ursäkt för Franceschis katastrofala brist på omdöme hade varit ett skimrande vackert sätt att hed­ra 80-årsminnet av de döda demonstranterna i Ådalen.