Har ni hört talas om Goodwins lag? En längre konfliktfylld diskussion i ett nätforum eller på en mejllista slutar alltid förr eller senare med att någon kommer att referera till Hitler eller nazismen.

Alla som varit inblandade i ett mejlbråk vet hur hopplöst mediet är för att diskutera laddade frågor, ändå händer det igen och igen. Någon slänger iväg ett par snabba sura rader. Ett lika staccatomässigt svar – du har kränkt mig. Fler dras in, konfliktnivån trappas upp och tonen blir allt mer oresonlig, gärna mellan människor som aldrig träffat varandra i verkligheten. Svartvita nidbilder målas upp. Rappa fingrar och ett send.

I de nattliga tangentbordstiraderna är det alltid de med mest tid och stridslust som tar över, medan de mer balanserande rösterna prioriterar annorlunda. Då kommer den: ”… är ett första steg på vägen mot nazism” och projektet, fotbollsklubben eller organisationen kapsejsar.

Det tycks som om fenomenet mejlbråk ringar in nätkommunikationens dilemma, den faustiska pakten – fördelarna är enorma, men vi betalar också ett pris. Vi vinner i snabbhet men förlorar i självreflektion. Vi får kontroll över vår tid och vår emotionella exponering, men ju mer vi sänder ut desto mer input förväntas vi svara på – och desto mindre blir kontot för känslomässiga investeringar.

Ofta får det räcka med ett sms eller ett meddelande via Facebook, telefonsamtalet har blivit exklusivt, ett jobbigt medium som kräver närvaro och att vi blottar oss genom nyanserna i våra röster. Vi vänjer oss vid robotens förenklade kommunikationsmodeller, och skapar samtidigt ett jag som börjar föredra simuleringen framför den analoga världen.

Den amerikanska nätkulturprofessorn Sherry Turkle beskriver fenomenet i sin nya bok Alone together; hur vi förväntar oss allt mer av tekniken, men mindre av varandra. MIT-forskaren beskriver hur robotarna blir mer mänskliga – nu förväntas de ta hand om farmor – samtidigt som vi människor blir alltmer robotlika.

Onlinespelare skapar alteregon, men också våra Facebook-profiler liknar avatarer, hårt redigerade bilder av den vi vill vara i andras ögon. Kanske är det därför mejlstriderna blir så smutsiga. När vi engagerar oss i en nätkonflikt förhåller vi oss mer till texter än till människor med ansiktsuttryck och röster fulla av nyanser. Det är lättare att argumentera brutalt mot en avatar än mot en människa.

De hatiska kommentarsfälten påminner om de risker vi står inför om vi låter tekniken konsumera oss. Och efter att ropen om att ”inte ens Hitler …” tystnat kvarstår frågan: Vad gör nätet med våra relationer – på djupet?