”Göteborg, vad är det som händer? Jag känner mig som … ja, som Håkan Hellström antagligen känner sig varje dag.”

Ja, hur ska hon känna egentligen? Området framför, kring, runt och ovanför Stora Scenen på Liseberg är knaspackat med folk. Unga människor, stora människor, jättesmå människor och en och annan dödsföraktande småbarnsförälder med barnvagn. Och det skriks à la Beatles, vrålas av fullan hals före, under och efter varje låt.

För så stor har hon blivit, fenomenet Veronica Maggio. På något sätt har hennes lättsmälta smartpop med texter lätta att relatera till, blivit det som förenar kreddig skäggstubb och rosa läppglans. Och antagligen har det aldrig varit tydligare än här. Det som i ena sekunden är fullständigt ointressant och banal dutteliduttpop med nonsenssvammel som passerar lika snabbt som en vattenscooter i skärgården, är i nästa ärligt, rått, utlämnande – både musikaliskt och innehållsmässigt. Fjorton låtar, knappt över timmen långt. Sex gamla spår, resten från nya skivan – med självklar extasavslutning med Jag kommer, där armar flyger i luften och allsången dånar.

Det bjuds inte på någon skönsång, det skevar lite här och där och rösten bär inte i alla partier. Men trots detta finns en charmigt avväpnande pondus, en självklarhet som visserligen må basera sig på hårt slit och tre skivor, men som finner sin botten och klangfärg i responsen från den hängivna publiken. Det kallas kärlek, det går åt båda håll och det är förbannat vackert.