Sällan har en människas död bejublats så, som när Usama bin Ladin sköts ihjäl. Måhända en förväntad reaktion i USA, men jublet var också starkt i den svenska debattsfären. Denna sfär brukar misslyckas med att förvåna mig numera, men när det kom till den oförställda glädjen över bin Ladins död blev jag en smula perplex.

Usama bin Ladin hade horribla handlingar på sitt samvete. Men mer än så hade han blivit en symbol för det krig mot terrorismen som inleddes med 9/11. På samma sätt som de fallande tvillingtornen kommit att bli en bild av den dag då kriget startade och en amerikansk terrorismrädsla inleddes. Hans ansikte och fortsatta liv symboliserade en orättfärdighet som måste förgöras. En underlig semiotisk konsekvens där en människas död förstås som en symbolisk rättvisehandling.

Å ena sidan stämmer denna form av symbolhandlingar väl in i ett postmodernistiskt samhälle, där bilden av något har blivit viktigare än verkligheten. Vi talar inte om hur många afghanska liv som kriget kostat eller undrar på vilket sätt världen blivit mer rättvis, sedan en man dog. Vi reder inte ut den komplexa verklighet av mediemakt, propaganda och männi­skoliv som krigen har handlat om. Få har diskuterat vad ett dödande utan rättegång innebär för rätts­säkerheten Den som ifrågasätter kriget mot terrorismen och avrättningar, i synnerhet nu efter bin Ladins död, är antingen konspirationsteoretiker eller tillhör en omodern vänsterflank.

Å andra sidan är det en form av actionfilmssymbolik av ont och gott, som gör oss mer simpla än på länge. Ett tänkande i svart och vitt, där hämnden plötsligt blivit ett veder­taget skäl att ta andras liv. Som en gigantisk pöbel firade många som inte haft några som helst kopplingar till händelserna den elfte september. ”Det är en symbolfråga”, påpekade många. Som om det gjorde jublet mindre ­ociviliserat.

Som Ann Heberlein påpekar i sin bok En liten bok om ondska är vi i dag återigen mindre intresserade av ­sociala och strukturmässiga förklaringar till onda handlingar. I stället har vi återigen börjat betrakta ­människors ondska som någonting ­genuint och oförklarligt. Pedofiler hängs ut som ”monster” på löpsedlarna och krigande parter delas in i good guys och bad guys. På samma sätt som rasismen verkar genom ­konstruktionen av Den andre, ett vi och dom, pekar diskursen kring ondska ut Den onde. Det leder också till skapandet av ett oss, präglat av godhet. Den godhet som bejublar ett rättsosäkert dödande av en människa förtjänar att ifrågasättas.