Tisdagen den 12 april sändes Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen på SVT. En både uppmärksammad och internationellt hyllad film om det kemikaliesamhälle som skapats efter Andra världskriget. I dag bär vi alla hundratals kemikalier i vårt blod, utan att veta hur de påverkar oss och miljön på lång sikt eller vad som händer med cocktaileffekten när de blandas.

Samtidigt läser jag Katarina Johanssons Badskumt. En informerande uppgörelse med det kemikaliesamhälle som skapats i varje människas badrumsskåp. Miljöfarliga schampon, DNA-skadande solkrämer och hormonpåverkande parfymer. Det finns upp till 7 000 ämnen i de vanligaste produkterna och cocktaileffekten av dessa är okänd.

Johanssons bok ger, till skillnad från Underkastelsen, ingen domedagskänsla. Här är kemikalierna mer konkreta och noggrant beskrivna.

Likaså ger Johansson enkla råd på hur man kan förändra sitt badrumsskåp så att det ger åtminstone lite mindre skada på miljön. Som med mycket annat gäller det att konsumera så lite som möjligt, men se till att det håller bra kvalitet med så få skadliga ämnen som möjligt. Ett enkelt manande till eftertanke i vår hetsiga skönhetskonsumtion. Behöver jag verkligen ett nytt nagellack proppat med etylacetat, butylacetat och ftalater?

Även om Badskumt ger en vägledning skapar både den och Underkastelsen en ovanlig känsla av resignation. Medan forskare i dokumentären rabblar upp de hormonförändringar, hjärnskador och andra effekter som kemikalierna ger, känner jag mig förvånande oberörd. Jag, som i vanliga fall är engagerad i miljöfrågor och försöker minska mina ekologiska fotavtryck, förhåller mig kallsinnig. Det är en hopplöshet som kommer över mig.

Det grundläggande problemet med miljöfrågor är att det både är personligt och oöverstigligt globalt. Kemikalierna är ett gott exempel. Visst kan jag byta ut tvättmedel mot snälla tvättnötter, fasas över mina nyinköpta möbler, slänga större delen av mitt sminksortiment och rengöra håret med banan. Men det kommer bara att göra en bråkdels förändring.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är titeln på en bok av Göran Greider som kom förra året. Jag tänker på den meningen när jag försöker få ihop ett fungerande liv i ett modern samhälle, utan att åsamka naturen för mycket skada. Men det finns gränser för vad jag kan göra och just de begränsningarna skapar en hopplöshet som gör att man lätt blundar inför allt. Det blir för komplext och oöverskådligt. Det måste finnas en väg ut ur kemikaliesamhället. Men i väntan på en stigfinnare fortsätter jag att måla mina läppar med hormonstörande ämnen.