Göteborgs-Posten drar på stort med en hel serie om förorten, tre artiklar dekorerade med teckningar som kunde gjort lycka bland KFML-anhängare i Gnistan på 1970-talet men som i dagens stadsbyggnadssammanhang har mist all politisk udd. Skribentuppdraget ger GP till Mark Isitt, som tidningen med närmast frenetisk iver försöker lansera som sin stora arkitekturskribent, men vars kunskaper om stadsbyggnadshistoria och aktuell forskning om urban utveckling inte når djupare än den spegelbild han ser sig själv i under sina utflykter som beskäftig socialturist i miljonprogrammet.

Som företrädare för Chalmers Arkitektur ser jag ingen anledning att gå i svaromål mot Mark Isitt. Hans tendensiösa formuleringar för inte frågan om förorten vidare. Men att GP delar ut stora journalistiska uppdrag på så sviktande kunskapsgrunder när det gäller samhälls- och stadsbyggnadsdebatt är upprörande och ovärdigt en av landets största tidningar.

Vad säger då forskningen om fasader och hushöjd? Forskning har visat att inkomst, arbetsmarknad, kommunikationer, bostadsmiljön mm samverkar kring hur stadslivet ser ut på olika platser, men också att i hela detta komplexa system har husens utseende väldigt liten betydelse för den sociala situationen. Det har gjorts försök att bevisa att husens höjd eller visuella uttryck inverkar på brottslighet, social samvaro med mera men någon sådan bevisföring kan inte beläggas. Ändå finns det många människor som fortfarande tror det – och GP drar sig inte för att exploatera dessa fördomar. Att spinna på sådana effekter brukar i vanligt tal kallas populism.

Idag har förorterna från 70-talet delvis vuxit ihop, inte minst genom expanderande arbetsområden och inflikad småhusbebyggelse. Stadslandskapet har blivit mer sammanhängande. Nya verksamheter – som Ove Sernhede poängterar – spirar i förorterna. Problemställningarna är på många sätt andra nu, till exempel handlar det om utformning av energieffektivare bebyggelse och offentliga stadsrum, rationellare transporter, integrering av boende och arbetsplatser, social medverkan i omvandlingsprocesser, inflytande över närmiljön och frågor om de utvidgade stadsregionernas sammanhang och fördelningsmässiga aspekter. Det blir allt viktigare att se staden i både större och mindre perspektiv samtidigt, liksom att förstå att förändringar i en stadsdel har bäring även på andra områden.

Det vi vet är att isoleringen av förorterna (enklaviseringen) är negativ för social och verksamhetsmässig integrering – det gäller såväl rika som fattiga områden. Vi vet också att problemen inte kan lösas isolerat men är en del av en större stadsutvecklingsproblematik. Som arkitekturskola engagerar vi oss på Chalmers aktivt i både Hammarkullen, Backa, Centrala Älvstaden och regionen. Det gör vi bland annat eftersom vi ser stora potentialer i många förorter, inte som enklaver men som integrerade delar av staden som helhet.

Vi försöker lära våra studenter att inte bete sig som Mark Isitt. Vi utbildar arkitekter som kan föra en nyanserad diskussion, grundad på kunskap, och som kan ta bredare ansvar i både byggandet av våra hus och utvecklingen av våra städer. Arkitekterna förbereds i sin utbildning för att kunna skapa synteser av komplexa förutsättningar och att verka tillsammans med andra kompetenser i stadsomvandling och byggande. Arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen fortsätter att både göra seriösa analyser och söka utformningar av hållbara lösningar i angelägna samtidsfrågor.

När Isitt ångar fram som ”arkitekturskribent” trillar han själv pladask i den grop han gräver åt 70-talsarkitekterna: Genom att föreslå lite quick-fix bortser han från både människor och mer komplexa sammanhang i den urbana omvandlingen. Att ­ GP:s kulturredaktion anlitar en så fördomsfull stadsbyggnadsamatör att genomföra en hel artikelserie är helt enkelt inte acceptabelt. Skäms, GP. Ni borde ha betydligt högre ambitioner i er arkitekturbevakning.

Catharina Dyrssen