Det händer att folk säger: ”Det viktiga är inte vad jag gör, utan vad jag är.” Men människan är det sociala djuret, den råa verklighetens kreatur, summan av sina handlingar. Det hon fantiserar för sig själv, sitt inre, är inte kommunicerbart, alltså ovärldsligt. Och det är världen vi har gemensam. Det är i den såväl queers som heterosexuella dväljs, och där finns både högern och vänstern, men aldrig har det existerat någon speciell inre liberal sanning, skild från en speciell inre socialistiskt sanning. Sanningen, den är verkligen det som är. Och resultatet av vad som görs.

Nu undras vad den nye sosseledaren tänker göra. Att grubbla över hans essens är meningslöst. Hans forna handlingar kan antyda en riktning, men garanterar ingenting. Likt alla som plötsligt blir hissade upp på en piedestal har han uttryckt sig på samma gång tydligt och oklart. Tills vidare duger han som objekt för de professionella tolkarnas alla projiceringar av hopp, tvivel, hån, förakt; än har han inget särskilt gjort som bekräftat det ena eller andra. Det kan dröja. Politikens kvarnar mal med en viss reumatisk långsamhet.

Vad han gjort, som hittills tänt ett hopp inom folkrörelseleden, är att symboliskt hänvisa till socialdemokratins essens. Men det är dess existens han måste ta hand om, med bara händer, fast den glöder.

Reinfeldt sökte erövra denna sossarnas essens – vad de ”är” – genom att kalla sitt parti det nya arbetarpartiet, som i ett slags verbal ockult rit, men eftersom verkligheten ignorerar rituella krumbukter och enbart reagerar inför reella handlingar, blev motsägelsen mellan moderaternas påstådda identitet och vad de utförde alltför iögonfallande. Nu när Juholt sugit åt sig de flesta av projiceringarna står Reinfeldt plötsligt aningen vid sidan om strålkastarljuset, för knappt ett halvår sen stinn av väljarnas förtroenden. Nu måste han plötsligt ta strid igen, mitt i den naket råa existensen.

Och hela världen – nåja – ser på.

Det är för detta man nu förbereder sig ute i kulisserna. Och för menigheten, vi ute i terrängen, gäller att skilja det som är show från det som har relevans, ett slitgöra som ökat i takt med att aktörernas antydda essenser blivit alltmer mediala. Det har också där blivit mer fråga om diverse identiteter än konkret politik. Nyss hörde jag en karl säga att Juholt kanske kan rädda socialdemokratins själ. Jag tror inte socialdemokratin haft någon sådan, dock en tradition den handskats lite si och så med. När Juholt till sist verkligen handlar trillar projiceringarna av honom. Tills dess är det mesta fortfarande spekulationer.