Svar: Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg och Ove Sernhede, tack för era kommentarer.

Jag tror säkert att ni vill ”bekämpa orättvisor, förbättra alla barns och ungdomars villkor, motverka den strukturella rasismen, maktlösheten och bristen på framtidstro”, som Mattias Hagberg så fint uttrycker det. Jag bara undrar, hur vill ni gå till väga? Ni ger ju inga förslag. Utom ett.

Cecilia Verdinelli anklagar våra politiker för att aktivt underblåsa segregationen genom att införa exempelvis friskolor.

Är det alltså striktare förordningar ni efterfrågar? Lagar som skulle förhindra barnen från miljonprogramsområdena att söka sig till innerstadsskolorna, som många av dem gör i dag? Lagar som skulle tvinga de ”estetiska” svenskarna ut i förorten, trots att erfarenheterna visar att de inte vill studera där?

Det var sådan missriktad omsorg som födde miljonprogrammet. Ove Sernhede hävdar att jag visar förakt mot dem som ”verkar och lever i dessa stadsdelar”. Men jag skriver inte om brukarna, jag skriver om arkitekturen. Och visst, den föraktar jag rejält. Den fungerar inte alls. Eller snarare, den fungerar precis så som arkitekterna ville att den skulle fungera – i syfte att skapa ordning och reda motverkar den stadsliv. Att ett socialt umgänge ändå uppstår emellanåt, som Sernhede mycket riktigt poängterar, är förstås värt all respekt.

Jag avrundar med ett citat från Jens S Jensens klassiska fotobok Hammarkullen. Så här säger en invandrare från Finland: ”Jag trodde Hammarkullen skulle bli en stad. Så man kunde känna att här bor jag och ett par kvarter längre bort, där jobbar jag. Man skulle kunna gå ut på stan, kanske handla eller äta, gå på bio, se teater, träffa folk och känna mig som hemma. Men det blev ju precis tvärtom. Hammarkullen är fan ingenting annat än en sovstad. Vart man än tittar så ser man bara en massa kaninburar staplade på varandra i oändlighet ­ och ingen känner någon. Ungarna har ingenstans att ta vägen. Det är klart att det blir problem när det är så.”

Hammarkullen publicerades 1974. För 37 år sedan.