I morgon sänds första avsnittet av Kanal 5:s nya reality-satsning Jobbjägaren. En karriärcoach ska ta sig an långtidsarbetslösa och ge dem motiverande verktyg för att ta sig ut i arbete. I trailern påpekar en medel­ålders kvinna att det ju inte finns några jobb i dagens samhälle, en annan bryter ihop i en ångestattack. Coachen suckar: ja, inte är det konstigt att de här negativa människorna har gått arbetslösa länge.

Få forum i samhället är så bra på att både förmedla och reproducera rådande ideal och normer som den kommersiella televisionen. Programmen där arbetarklassen ska läxas upp är otaliga. De ska banta, lära sig städa, sköta sin ekonomi, bli sams med grannarna, uppfostra sina ungar, renovera sina hus ordentligt och nu även fatta att det är dem det är fel på om de är arbetslösa.

Människorna skildras i något slags förljugen omsorg om deras livssituation, när resultatet blir att de i stället används som avskräckande exempel. För programsuccéerna bygger knappast på att vi på allvar engagerar oss i dessa människor eller att det på något sätt väcker vidare tankar om samhället.

I stället blir deltagarna projektioner för vår egen rädsla över att tappa kontrollen och inte leva upp till förväntningar om snygga kroppar, vackra bostäder, snälla barn, god ekonomi och en bra karriär.

I individualismens tidevarv påstås det att vi blir friare. Samtidigt blir vi allt räddare för att misslyckas när skulden kring ett misslyckande läggs på individen. Det gör att normerna hårdnar snarare än luckras upp. Här fungerar tv-formatet som en utmärkt samhällelig uppfostringsanstalt, som ger oss möjlighet att beskåda skräckscenarion av individuellt förfall.

Det finns en genomgående tråd av människoföraktande moralism i produktionerna. Titta vad mycket tjockisen har ätit, kolla på den lata dagdrivaren som inte tar sig för att söka jobb, se nu vilka skulder de korkade människorna har. Samma dödssynder som alltid fördömts återkommer i en reklamfinansierad reality-tappning. Frosseri, lättja och girighet visas upp för åskådare som njutningsfullt förfasas. Produktionerna erbjuder oss nämligen också en frist i en ständigt jämförande statusjakt. Man sparkar nedåt och får tittaren att känna sig som en bättre människa.

De mediekonglomerat som de kommersiella kanalerna tillhör har effektivt lyckats kapitalisera på en närmast medeltida moralsyn. I vår rädsla över att misslyckas sväljer vi det med hull och hår.