I sitt svar skriver Mattias Gardell att jag ”misstänkliggör budbäraren för att slippa ta itu med budskapet”. Ville jag slippa budskapet skulle det inte vara så svårt att undvika budbäraren. Jag tog itu med hans bok eftersom jag tycker att hans budskap hade förtjänat en hederligare argumentation.

Det bästa är att ingen behöver tro ett ord av vad jag skrev. Den som vill kan själv läsa Islamofobi och se hur Gardell växlar mellan de båda synsätt jag beskrev – hur han i ena fallet fördelar skuld med pincett och i det andra med brandslang – tills Islamofobi blir lika skev som de fördomsfulla påståen­den av muslimer han vill bemöta.

Gardell kan vara lugn: jag är inte ”rasande”. Som retorik betraktad skulle jag ge boken ett högt betyg: den är mycket konsekvent genomförd. ”Det som särskilt tycks irritera Lindgren är att jag prövat ett antal av dessa utsagor [om muslimer] empiriskt”, skriver han, men de få stycken i boken som kan kallas empiriskt prövande hade jag ingenting ont att säga om. Något som däremot irriterar mig är när en ohederlig retorik används av någon som påstår sig stå för en god sak. Det är dessutom ansvarslöst. I en konfliktfylld fråga får alla ohederliga debattinlägg, oavsett vad de tror sig kunna uppnå, samma effekt som bensin på glöd.

När han plockar sönder andras fördomsfulla retorik eller dåligt underbyggda studier ser man en mästare i aktion. Han är känslig nog att höra hur mycket avståndstagande som kan rymmas i det lilla ordet ”som” (muslimer är aldrig ”vi”; det bästa beröm de kan få är att de sägs vara ”som vi”, menar han), men hans egen argumentation bygger på exakt samma sorts insinuationer.

Svagheten med att skriva så intellektuellt ohederligt som Gardell har gjort är att det bara krävs ett enkelt handgrepp för att spegelvända hans argumentation. Då får man boken ”Västofobi”, en bok som påstår att islamofobi bara existerar som en inbillning hos muslimerna själva, och som för att få läsaren att känna att det är så katalogiserar alla okunniga och fördomsfulla saker som muslimer sagt om väst de senaste 1 300 åren, medan den hänsynsfullt tiger om kolonialismen och Guantánamo (det skulle inte förvåna mig om en sådan bok redan finns).

Hans svar i GP är för övrigt sakligare än boken. Det visar att han kan om han vill – eller måste.

Det som verkligen vore intressant vore om någon vars kunskaper om islam och Mellanösterns historia matchade Gardells egna, granskade hans påståenden, och inte minst vad han utelämnar. Där borde diskussionen fortsätta.