Jag läser om hemmafrutrenden i senaste numret av tidskriften Arena och inser att jag kan ha missat något väsentligt. Var är alla de här hemmavurmande kvinnorna? Å andra sidan behövs det inte mycket för att något ska kallas en trend, några tv-serier och en person som är beredd att förkroppsliga fenomenet i en tv-soffa och där har du din trend. Men det intressanta med pratet om hemmafrun är att det har blivit en fråga för medelklassen. De riktigt rika har i alla tider gjort lite som de har velat, de behandlar inte sina materiella behov och önskningar som en fråga för kollektivet.

I veckan träffade jag den före detta Grupp 8-medlemmen Louise Waldén och hon hade en teori om varför unga kvinnor eventuellt vill vara hemma i flera år med sina barn. Det är för att slippa karriärhetsen, sa hon. De ser det som en väg ut ur stress, konkurrens och en hård arbetsmarknad. I stället tänker de sig ett liv med barngemenskap, brödbak och socialt umgänge i stilla mak.

Finns det alltså en antikapitalistisk protest i hemmafrubegäret? Det motsägs av artikeln i Arena, skriven av forskarna Lena Sohl och Catrin Lundström, som framför allt analyserar bilden av hemmafrun i populärkulturen. Där är hemmafrun en kvinna i farten som styr över hem, barn och nannies och befinner sig i ett konstant heminredningsprojekt. Det blir tydligt hur hemmafruidealet är sammankopplat med den globala arbetsfördelningen som bygger på att arbetare från syd möjliggör livsstilen och klass- och könsstrukturerna i nord.

Det finns ett underbart citat av Paul Anka som i all sin enkelhet illustrerar något grundläggande. Han presenterar sin fru Anna Anka med orden ”my beautiful Swedish wife”. Det ligger en särskild information i ordet Swedish, det verkligen understryker hennes vithet. Hudfärg är en nyckel i förståelsen av hemmafruvurmen. Alla kan inte stoltsera med att ”vara hemma”. Bara en kvinna som har en avslappnad relation till nationen kan med lätthet tala om sig själv som en som inte vill arbeta. En icke-vit kvinna som skulle säga samma sak skulle väcka starka känslor.

Men det är inte bara samhällsorganiseringsaspekten – vem ska betala för att kvinnan är hemma? Vad händer när skattebetalarna blir färre? – som spelar roll. Jag tror inte heller att det handlar om den djupa tillfredsställelse som permanent barnpassning kan orsaka; även folk som arbetar har roligt med sina barn. Utan det handlar i grund och botten om något som modernisering och generationer av kvinnorörelser har upphävt: en fantasi om att kvinnor inte har mycket att göra i världen. Att deras liv är lika stort som ett nålsöga. Och bara det presenteras som ett fritt val kan den synen gå ganska långt.