Varje skildring av läget i Egypten är skriven i sand när nu revolutionens stormvind drar fram. Politikens officiella scen står plötsligt tom och utvecklingen bestäms i dess ytterkanter: å ena sidan i den hemliga diplomatins, säkerhetstjänsternas och militärstabernas mörka vrår och i andra ändan, torgets offentlighet.

Troligt är att den mäktiga och västlojala militären – enligt wikiläckta dokument har tusentals egyptiska officerare deltagit i tränings- och utbildningsprogram i USA – snart träder fram ur kulisserna. Men landets problem är mycket djupare än vad som kan lösas av ett rollbyte inom den styrande eliten. Ett är oljan. Produktionen toppade 1997 och har nu fallit till samma nivå som landets egen konsumtion. En påminnelse om fossilekonomins obevekliga slut och att länkarna mellan det som sker i Egypten och vår vardag är långt fler än ekonomiskribenternas oro för höjda villalån.

Det som gör att denna lokala peak-oil fått så explosiva följder är att Mubarak varit marknadsliberalernas lydige favorit (ge och ta en och annan tortyrkammare ...) Ännu kan man på Exportrådets hemsida läsa glada hyllningar till hans ”reformer” och de affärsmöjligheter som öppnats genom privatiseringar. Den IMF-dikterade utvecklingen har tvingat fyrtio procent av befolkningen att leva på under två dollar per dag, prishöjningar och umbäranden har sipprat neråt medan rikedomarna i pyramidens topp nått faraoniska proportioner, enbart Mubarak lär vara god för absurda 500 miljarder kronor.

Att miljoner nu brutit igenom rädslan är hoppingivande, men vägen mot förändring är lång och svår. Ett folkligt uppror som tvingar fram verkliga reformer kommer inte att ses med blida ögon av ”det internationella samfundet” som så länge backat upp diktaturen.

Historien bär vittnesbörd. När Nasser 1956 förstatligade Suezkanalen besatte brittiska och franska trupper kanalzonen innan det kalla krigets maktspel tvingade dem till reträtt.

Idag finns inga supermakter att manövrera mellan, scenerna på Tharirtorget väcker samma oro hos makthavare i Washington som i Beijing. Med två krig på halsen och en skakig ekonomi är entusiasmen för ett nytt militärt äventyr begränsad i USA och allierade i Europa kommer att avkrävas hjälp för att säkra ”regional stabilitet”, alltså fortsatt kontroll över den sinande oljan. Och här finns ännu en länk till oss. Just nu består EU:s insatsstyrka av den svenskledda Nordic Battlegroup med mottot Ad omnia paratus, ”Beredda till allt”. Skulle Egyptens fattiga nå framgång är det upp till oss, opinionen i Sverige, förhindra att detta ”allt” ska innefatta ökenkrig.