Dum fråga, men i vilket fall: Hur troligt är det att Tranåsborna hellre förknippas med en avliden tv-farbror (Lennart Hyland) än en självmordsbombare och terrorist? Om den ene blev bygdens store son, beseglades den andres hemska öde uppenbarligen när han flyttade till Luton. Men bortsett vad som hänt i Storbritannien eller Småland, borde en hel ort knappast stå till svars för att ha härbärgerat en våldsverkare med oklart, högre uppdrag. Det vore väl som att kräva samtliga malmöiters otvetydiga avstånds­tagande från mannen, som misstänks för mord och väpnade attacker på några av stans invandrade invånare.

Med fallet Taimour Abdulwahab blir likafullt allting annorlunda. I tragedin med trebarnspappan som sprängde sig till döds har muslimernas (icke)skuld flitigt debatterats. I och för sig ingen oväntad reaktion från ett majoritetssamhälle, med makt att mäta omgivningen med olika måttstockar. Mänskliga handlingar är ofta en blandning av exempelvis ideologisk påverkan, slump, plikt eller ren förvirring. Fast ibland räknas tydligen gärningar mer som resultat av antingen det ena eller andra. Om nåt märks detta i diskussionen om att markera avstånd mot religiös och politisk extremism, och om vem som kan anses representera landet.

Få medborgare skulle väl beteckna statschefen som hjärntvättad fundamentalist, trots att han accepterar den Augsburgska trosbekännelsen som bland annat föreskriver ett förkastande av ”muhammedaner”. I och för sig fruktar nog ingen ett heligt, kungligt krig. Den springande punkten är ändå vem som skulle kunna tänkas stödja ett sånt, och om Svenska kyrkans knappa sju miljoner medlemmar borde fördöma eller sluta upp kring lagstiftad, kristen sekterism.

Som jämförelse med den hett debatterade islamismen, är det dock pratet om kungaparets nazisläkt som nyligen rört upp mest känslor. I Aftonbladet (5/1) skriver advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om det oanständiga i att ”angripa personer för påstått klandervärda handlingar av dess (sic!) förfäder”. Detta apropå TV4-vd:n Jan Schermans tidigare inlägg om ett näpsigt brev från drottningen och Åsa Linderborgs krav på sanningskommission om familjen Bernadottes förflutna. Förmodligen tror ingen av artikelförfattarna på arvsynden. Fast varför det skulle utesluta undersökningar av historiska kopplingar mellan blå och brun blodsmystik, kan man ju fundera på. Att ta avstånd från handlingar och ideal är ett slags underkastelse som monarkin nog ändå är mäktig att slippa, i alla fall så länge de trevliga tv- och tidningsinslagen inte blir för få.