Det pågår en kamp inom islam som handlar om modernitet, som handlar om hur samexistens över religionsgränser ska kunna fungera. Den syns inte i västerländska medier särskilt ofta eftersom den varken är bullrande eller blodig till sin karaktär. Snarare försiktigt sökande, utforskande. Därmed är den diskvalificerad från all nyhetsrapportering som ger något avtryck. Ändå är den avgörande för hur framtiden ska gestalta sig. I Sverige, i Europa, runtom i världen.

Här finns ett uppenbart ansvar för dem inom det islamiska samfundet som vill förändring att ta ett steg fram och våga ställa frågor också i det offentliga. Går det att utsätta Koranen för tolkning? Finns där en metaforik? Och vad skulle det i så fall betyda för de bokstavstroende? Ansvaret vilar också tungt på institutioner, på regeringar, på medier. Vilka väljer man att lyssna till? Vilka får möjlighet att göra sig till tolkar?

Det finns en passus i avskedsbrevet från den 28-årige man som sprängde sig till döds i Stockholm i lördags kväll där kampen synliggörs. Efter att ha förklarat sina avsikter med bomberna, efter att ha bett sin familj om förlåtelse skriver bombmannen: ”Här i Sverige är muslimerna så pass förnedrade att de ber för icke-muslimer i sina moskéer.” Den 28-årige välartikulerade mannen, född i Irak, pappa till flera barn, utbildad i fysioterapi identifierar det faktum att muslimer ber för andra människor som något förnedrande. Lite tidigare har han vänt sig till alla muslimer i hela Sverige med ett ännu tydligare budskap: ”Sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam.”

Vad döljer sig bakom detta? Vad döljer sig bakom ordet ”förnedrande” som upprepas vid flera tillfällen? Vi kan bara gissa, men säkert en känsla av uppgivenhet, alienation. En känsla av att det finns rörelser – de muslimer som ber för de icketroende – som måste bekämpas med det yttersta av offer, det egna livet. Minst av allt ville den döde se en förändring inom islam som avviker från hur han tolkade sin religion.

I brevet nämns också Lars Vilks vid flera tillfällen. ”Grisen Vilks”, som attentatsmannen skriver, som med sin version av profeten Muhammed som rondellhund fick många muslimer att reagera kraftigt. Själv är Vilks förvånad över attentatet men möter samtidigt starka känslor på olika nätforum hela tiden. ”I grunden handlar det om västvärldens postkoloniala problem. Vi har dåligt samvete för det förflutna och kompenserar det genom att respektera allt. I slutändan politiseras en hållning genom att i varje läge försvara även otroligt konservativa tolkningar av islam. Man måste kunna skilja på moderata och extrema sätt att tolka religion”, konstaterar Vilks.

Det finns motkrafter värda att fästa blicken på. I Göteborg (och på andra håll i Sverige) har det under flera år bedrivits ett utmärkt arbete med interreligiös dialog. Tanken bakom arbetet har varit ett finna gemensamma nämnare trots olika religiösa utgångspunkter. Stiftsadjunkten Marika Palmdahl har varit en av de ytterst ansvariga för detta arbete i stiftet. Hon beskriver en muslimsk konferens tidigare i år som hon deltog i och där temat var: Hur leva i ett samhälle som inte är muslimskt? ”Där drogs paralleller till det som profeten upplevde under sin tid i Medina, hur hanterade han det? Utgångspunkten var att försöka finna former för samexistens”, säger hon. Marika Palmdahl konstaterar samtidigt att det moderna västerländska samhället är mycket komplext vilket gör att en del människor får problem att orientera sig, något som vissa religiösa traditioner varit bra på att fånga upp.

När FN väljer att lyssna på teokratier och anpassa sig till deras krav är det en viktig signal till omvärlden. Det har bara gått 1,5 år sedan FN:s människorättsråd med röstsiffrorna 23-11 röstade för en resolution som innebar att religionskritik förbjöds. Den enda religion som nämndes i resolutionen var islam. Beslutet var frukten av en stark lobbyverksamhet från Organisations of the Islamic Conference (OIC) som med sina 57 medlemsstater utgör en tung maktfaktor, både ekonomiskt och politiskt. Resultatet var tydligt: den upplysta, demokratiska världen backade för en värld av diktaturer. Över en natt genomfördes inskränkningar av friheten i sekulära demokratier runtom i världen. Fyra månader senare införde Irland blasfemilagstiftning som innebar att den som döms för hädelse där riskerar ett straff på en kvarts miljon kronor.

För alla – muslimer, kristna, judar, ateister – som identifierar konstnärlig frihet, tryck-, tros- och yttrandefrihet som något värt att slåss för borde detta ha varit startskottet för omfattande protester. Det borde satt igång en rörelse där stödet för dem som vill förändra, som är trötta på att huka i tystnad och förtryck artikulerades. Det vi ser just nu är uttryck för den pågående kampen om tolkningsföreträdet.