Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gjorde ett politiskt och strategiskt misstag när hon planerade förra veckans storstilade granskning av Bonniersfärens mediemakt. För två av de sex artiklarna anlitade hon en person som förbrukade sitt förtroendekapital som journalist med texten ”Israels regim styr svenska medier” i Ordfront magasin nr 12 2005. Tidskriftens chefredaktör tvingades be om ursäkt sedan flera av de journalister som använts för att underbygga tesen anklagat Wahlström för citatförfalskning. Historikern Helène Lööw, Sveriges främsta expert på högerextremism, beskrev artikeln som en bärare av ”alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori”. Jag instämmer. Det finns en gråzon där berättigad kritik av staten Israels politik glider över i antisemitism. Texten i Ordfront var ett skolexempel.

Den begränsade debatt som hittills utlösts av Aftonbladets artikelserie har riktat in sig på Wahlströms roll. På Newsmill tolkar två skribenter beslutet att med hans hjälp granska Bonnierfamiljens maktställning som ett utslag av antisemitism. Och de båda Newsmillartiklarna har framkallat en anmärkningsvärd reaktion.

I ett påföljande läsarinlägg om Bonniers förmenta allmakt återfinns en standardingrediens i antisemitisk ideologi: att den ryska revolutionen var följden av en världsomspännande judisk konspiration. Det är säkert en övertolkning att tillskriva Aftonbladet antisemitiska motiv. Men nyanslös kritik av familjen Bonnier rör sig på minerat område. Retorik om judemakt följde på DN:s beslut att plocka bort den satiriska seriestrippen Rocky från hemsidan. I bloggvärlden, där allt är möjligt, blev misstaget att tolka den som antisemitisk ett bevis för en sammansvärjning som inte bara omfattar Bonniersfären utan dess huvudkonkurrenter i den skandinaviska medievärlden. Signaturen ”FittLisa” delger oss på Flashback Forum ett budskap som stinker av 1930-tal:

”Gå in på pressbyrån och i princip varenda tidning du ser ägs av Bonnier. Det ska väl vara Guns&Ammo då men jag lovar dig att det är nog ändå någon Horrorwitz som profiterar på den tidningen på andra sidan atlanten med. Av det svenska utbudet får du nog leta reda på någon ungdomsgård för att hitta ett fanzine om lokala indie- och punkband för annars, när inte bonniers är ägande, så finns två andra judefamiljer som Hjörne och Schibstedt vilka gnider sina gulbleka, diamantringsbeklädda feta korvfingrar under hånskratt medan en droppe spädbarnsblod rinner ur mungipan.”

Den som söker under ”Bonniers” på Google hittar högt upp bland sökalternativen Radio Islams månghundrasidiga förteckning över vad man kallar ”judar” i Bonniers maktsfär. Mitt namn återkommer i flera av kapitlen med beteckningen ”tysk jude” (vilket är en biografisk lögn). Man medger att jag lämnat den ”judiska” Bonniersfären efter en konflikt. Men under rubriken ”Om kulturockupation som drabbat Sverige – Vem är Arne Ruth?” ägnas jag en omfångsrik betraktelse vars huvudtes är att min koppling till Bonniers lagt grunden för min journalistkarriär. Jag är och förblir en landsförrädare: ”Men som en svensk det kan han aldrig känna sig. Då han talar för massinvandringens välsignelser tänker han inte på Sveriges väl och invandrarnas storartade egenskaper, utan på att utveckla och befästa den judiska ockupationen i Sverige och på möjligheten att destabilisera och luckra upp det land han bor i, men som han ändå inte tillhör innerst inne.”

Hittills har jag uppfattat Radio Islams hemsida som en isolerad galenskap i den elektroniska djungeln. Men när en besläktad världsbild luftas på etablerade debattsajter finns det anledning att reflektera. Andréas Lovén, reporter på Skånska Dagbladet, har beskrivit hur judehatet frodas i den skånska myllan (DN 11/11). Artikeln är frukten av hans beslut att bryta mot en lokal och regional journalistkonvention: att antisemitiska hatbrott saknar nyhetsvärde. Lovén har kartlagt den dolda undervegetationen, bland annat i en artikelserie förra vintern. Arabisk extremnationalism och islamisk fundamentalism har bildat en ny grogrund för antisemitiska världstolkningar. Personer som bär anspråk på att vara vänster, som Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu, tog tydlig ställning mot den nya antisemitismen först efter Lovéns artiklar.

I denna tankesörja vädrar extremhögern morgonluft. Sverigedemokraterna skiljer sig från sin förebild Dansk Folkeparti på en viktig punkt. De har sitt ursprung i en brun sörja som blev följden av att det svenska etablissemanget inte gjorde upp med judefientlighet efter kriget. I Sverigedemokraternas utvecklingshistoria är antisemitism och islamofobi två grenar på samma träd. I partiets ideologiska kringland frodas ett öppet rastänkande.

Andréas Lovén har berättat för mig att han fått personliga reaktioner som tyder på att problemet som han beskrev inte är begränsat till Sydsverige. Men huvudstadsmediernas journalister har varit minst lika fångade i nyhetskonventioner som Lovéns kolleger i Skåne. Mig veterligt har de hittills avstått från att tillämpa den skånske journalistens reportageuppslag på tillståndet i andra svenska landsdelar.

I Dagens Nyheters fall kan detta, bland annat, ha en förklaring som bottnar i kortsynt affärsstrategi. Tidningen har lämnat ambitionen att vara en rikstidning. I norra Uppland, där jag har ett hus, vet lokala tidningsförsäljare inte längre vad DN är. Och kostnadsreduktionen, som har förvandlat Dagens Nyheter till en regionaltidning för Mälardalen, har haft följder för innehåll och redaktionellt självförtroende. Anspråket att publicistiskt sätta agendan i landet Sverige, självklart på Herbert Tingstens och Olof Lagercrantz tid, är numera en tom gest.

Skulle Tingsten eller Lagercrantz ha avfärdat fem dubbelsidiga angreppsartiklar på ägarkretsen i Sveriges största dagstidning med en notishänvisning till att Aftonbladet ägs av konkurrentkoncernen Schibsted (DN 9/11)? Jag tror det inte. De skulle, själva eller via medarbetare, ha kommenterat Johannes Wahlströms medverkan, men också förhållit sig till artikelseriens argument och sakinnehåll. Och, än viktigare, de skulle ha sett till att den egna tidningen i god tid beskrev och tog ställning till den ekonomiska kris i Bonniersfären som gav Aftonbladet en saklig grund för att beställa artiklarna. Där skulle, det är jag övertygad om, ha ingått ett ställningstagande mot monopoltendenser som föds ur ägarfamiljens rädsla för att imperiet ska upplösas.

Både Tingsten och Lagercrantz fick med tiden ett frostigt förhållande till delar av Bonnierfamiljen för att de vägrade böja sig för diktat. I Tingstens fall började konflikten 1952 med hans krav på tillämpning av marknadspris när familjen ville överföra ägandet av pappersbruket i Billingsfors från det börsnoterade tidningsbolaget till sin privata sfär. Den stegrades 1957 när tidningskonkurrenten Torsten Kreuger, under kriget tyskvänlig, påstod att familjen hade försökt sälja DN till tyskarna 1942. Tingsten trodde inte ett ögonblick på beskyllningen. Men han krävde en undersökning av opartiska personer. Den genomfördes och visade att Kreugers beskyllning byggde på förfalskade dokument. Tingstens kommentar till Billingsforskonflikten i del tre av hans memoarserie har lakonisk skärpa: ”Den politiska konflikten var obehaglig men enkel. Att jag inte kunde ta emot direktiv och att jag måste riskera avsked (vid kontraktstidens utgång) var självfallet.”

Båd e Tingsten och Lagercrantz satt kvar som chefredaktörer tills kontraktstiden löpte ut. Deras säkerhet i sina positioner låg i kombinationen av publicistisk status och skrivförmåga. Ägarna visste att den symboliska kostnaden för att avskeda dem skulle bli mycket hög. Men tiderna förändras. Att entlediga DN:s nuvarande ledarfigur Gunilla Herlitz, som efter amerikansk modell kombinerar funktionerna som chefredaktör, ansvarig utgivare och vd i en publisherfunktion, är lika lite laddat som att sparka en verkställande direktör i ett industriföretag. Det ekonomiska resultatet är utslagsgivande för hennes status.

Familjeägda rörelser drivs på andra villkor än de som gäller för börsbolag eller stiftelseägda företag. Vid varje generationsskifte ökar konkurrensen om vem som ska bära det centrala ansvaret. Ju fler delägare som ska samsas om riktning och resultat, desto större risk för splittring. Thomas Mann beskrev psykologin i romanen Buddenbrooks: den tredje generationen arvtagare förlorar känslan för verksamhetens ursprung. I nästa skede vill alla ha ut sina pengar.

Företagarkretsen Bonnier befinner sig nu i femte generationen, på väg in i den sjätte. Beteckningen ”familj” är en retorisk rest. Andelsägarna tillhör en vitt förgrenad släkt med ojämnt fördelat ägande. Det enda som alla tycks kunna enas om är att bevara sina ekonomiska tillgångar. Koncernens försök att stänga ute konkurrenter från distributionen av böcker, filmer och medier är en logisk följd. Detsamma gäller sammanflätningen av tidningarna med varandra och med ägarsfärens intressen. Där har Aftonbladet en klar poäng.

Jag arbetade i Bonniersfären i 21 år, fem som kulturchef på Expressen och sexton som chefredaktör och chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter. Jag lämnade min anställning sommaren 1998 efter en principkonflikt om ägarkoncentrationen som pågick i mer än ett år och som stegrades under våren som föregick min avgång i juni. På tidningsstyrelsens augustisammanträde detta år sammanfattade den dåvarande ordföranden i Bonnierföretagens styrelse Olle Måberg mina skäl med orden: ”Hans motiv var, att han inte längre kunde tro på tidningarnas självständighet inom Bonnierkoncernen.”

Måberg kände väl till min inställning. Jag hade formulerat mina argument i ett fyrasidigt brev till styrelsen i april 1998. En kärnformulering var denna: ”Jag uppfattar maktdelning som en kärnpunkt i liberalismen. Maktkontroll förutsätter att det finns oberoende instanser som utövar sitt granskningsansvar enligt ett tydligt angivet regelsystem. Den principen måste gälla för koncernens opinionsbildande tidningar. Och granskarna måste själva kunna utsättas för granskning. Om koncernens tidningar flätas samman med varandra och konkurrenterna dör blir beteckningen oberoende en chimär.”

När detta skrevs var tidningsföretaget Marieberg på väg att avlägsnas från börsen och slussas in i den privata Bonniersfären. Samtidigt pågick en hemlig förhandling mellan Bonniers och Wallenbergföretagen om försäljning av Svenska Dagbladet. Tillsammans med styrelseledamoten Hans Gunnar Axberger argumenterade jag i styrelsen mot köpet. När ryktet om vad som pågick läckte sprack affären inom en vecka. Den norska Schibstedkoncernen steg in på arenan och blev SvD:s nya ägare.

Sett från dagens perspektiv var detta ett lyckokast. Vem tror att Bonnierföretagen hade förmått bibehålla Svenska Dagbladet som en självständig kvalitetstidning när DN och Expressen flyter samman i image och journalistisk marknadsföring och ändå drabbats av jätteförluster? Chanserna att SvD skulle ha tillåtits överleva som publicistisk huvudkonkurrent är måttliga.

Men Schibsted har en annan företagsstruktur än Bonnier. De norska tidningarna Aftenposten och VG ägs av en stiftelse som garanterar deras redaktionella självständighet. Styrelsen har tre permanenta ledamöter, varav en är hämtad från Aftenpostens redaktion. Åtskillnaden mellan publicistisk och affärsmässig ledning slogs fast av huvudägaren Tinius Nagell Erichsen som grundade stiftelsen 1996. Modellen har hittills varit ekonomiskt framgångsrik. Den senaste kvartalsvinsten är 412 miljoner norska kronor. Aftenposten har under 2000-talet satsat på kvalitetsområden som kulturdebatt och utrikesbevakning. Och Schibsted har hittills tillåtit pluralism i sitt svenska medieägande. Schibstedägda Aftonbladets kultur- och ledarsidor är den svenska dagspressens enda vänsterröst med nationell spridning.

I mitt brev till styrelsen hänvisade jag till Schibsteds företagsmodell som ett sätt att bevara DN:s, Expressens och Sydsvenskans publicistiska självständighet. Jag bifogade Schibstedstiftelsens grundardokument. Jag fick aldrig något svar. Men jag hade förelagts ett kontraktsförslag med en censurparagraf för kommentarer om ”bolagets verksamhet” och rätt för ägarna att närhelst de önskade ”med omedelbar verkan skilja Arne Ruth från hans befattning som chefredaktör och chef för DN:s kulturredaktion.”

Jag valde att lämna Bonniersfären. Det har jag inte ångrat. Men jag känner djup sorg över att ägarfamiljen är på väg att svika sina traditioner som främjare och bärare av ett kulturradikalt arv.